Torsdagsutgång.
Ikväll är det utgång som gäller, fast en lugn sådan. Ser lite ovanligt hård ut med mittbena och sotade ögon. Men kompenserar med världens glansigaste läppar, klänning och rosa skor. Får väl le extra mycket också, så att jag inte skrämmer folk. Ha en fin kväll!
31e januari.
Idag har Hultsfred släppt nya band, bland annat Modest Mouse och Imagine Dragons. Jag är på bubblande bra humör och vill bara ha sommar precis just nu. Sommar med festival, bara ben, smutsiga Converse, varm öl, kyssar och dansande hela nätterna.
Extra peppad är jag inför just Hultsfred, med tanke på att (nästan) hela klassen skall med. Det blir vår studentresa, vi springer ut den 12e och Hultan börjar den 13e. Så vi skall nattbussa oss direkt från avslutningsfesten till leriga Småland. Kommer bli helt briljant tror jag. För övrigt har vi 7 platser kvar i vår partybuss, så vill du hänga på är det bara att skriva till mig. Fest-garanti!
Detta är allt jag kan.
(För övrigt credd till Matilda, hennes tumblr har alltid bästa bilderna. Bra tjej!) Idag i skolan diskuterade mina klasskamrater den nya säsongen av Sveriges Top Model. Spännande tänkte jag, så för att hänga med lite surfade jag in på Tv3-play och tog mig en titt. En liten del av mig är egentligen emot det faktum att folk tävlar i utseende, men i dagens samhälle tävlar man i allt, så det är ingen idé att klaga. Något jag dock reagerade på var när en av tävlingsdeltagarna, en 18-årig tjej, säger Detta är allt jag kan, allt jag är bra på.
Det gör så jävla ont i mitt hjärta att titta på ett program där en tjej i min egen ålder har en sådan bild av sig själv. Att det enda hon är bra på är att posera och att vara snygg. Att den enda bra kvalitén hon besitter är sitt utseende. Vad har hänt med hennes självbild egentligen? Och hur i hela fridens namn är det ens möjligt att ha en sådan inställning? Hur kan det ha gått så långt att en människa faktiskt inte värderar sig högre? Jag blir även mörkrädd när jag tänker på hur hennes föräldrar, vänner och lärare har betett sig, för något är så hemskt fel när en människa ens säger så. Att man som snygg tjej inte kan göra något annat än att vara just snygg.
Jag ville bara ruska om denna flicka och säga, skärp dig! Inse att du har så många fler bra kvalitéer än ditt utseende. Och snälla gråt inte för att du åker ut i en värdelös skönhetstävling, för du är bättre än så. Alla är bättre än så.
Det var en gång.
Det finns ett flickebarn, vi kan kalla henne Sanna. Sanna har en vän, låt oss kalla honom Simon. Simon är inte från Göteborg, låt oss säga att han är från Värmland. Rent teoretiskt.
I lördags var Simon på fest ute på ön där Sanna bor, låt oss kalla den Vrångö, och hade det trevligt. Dryckerna flödade och livet var på topp. Hej och hå, festa på. Sanna hade inte lika kul som Simon, men dagen efter gick hon upp vid gryningstimman för att städa ordning. Upp emot hundra ungdomar stökar ned en hel del, som ni kanske förstår, och det var hemskt mycket städande att ta tag i. Klockan var inte mycket, men en tapper skara ungdomar började hjältemodigt återställa lokalen till sin forna glans. Beväpnade med dammsugare och soppåsar gick de till attack i en enad skara. Alla utom Simon. Simon valde istället att sitta i sin soffborg och titta på när de andra ungdomarna kämpade mot leriga golv och berg av ölburkar.
Då kan man ju fråga sig, hur tänkte Simon? Tänkte han att de andra ungdomarna skulle utbrista Vilken kille som sitter där och tittar på! En sådan godhjärtad man! Eller tänkte han bara att man inte behöver hjälpa till, så länge ingen säger till en? Varför tänka på någon annan än sig själv?
Ja, Sanna lever tyvärr inte i Simons hjärna, så hon kan faktiskt inte veta. Efter ett antal timmars städande tog Sanna och Simon farväl. Sanna var lite irriterad över att hennes så kallade vän Simon hade latat sig, medan alla andra på plats faktiskt hjälpte till. Så hon kanske inte gav det mest passionerade avsked man kan ge.
Ett par dagar senare anlände ett brev till Sanna, skickat långväga av Simon via vår allas brevduva Ansiktsboken. Han undrade så naivt varför hans vän från Göteborg hade vart så tvär på söndagen. Sanna svarade sanningsenligt och meddelande Simon att det faktiskt är ohyffsat att inte ställa upp för sina vänner.
Nu kommer tvisten i sagan! Man kan tro och önska att Simon i detta läge skulle be om ursäkt, men icke! Istället sade han farväl för alltid till sin vän och blotade brevugglan Ansiktsboken. Grädden på moset är att samma Simon ett par kvällar tidigare hade försökt tvångla upp Sanna. Mycket romantiskt. Utan framgång. Men det minns säkert inte Simon, för han var berusad som få.
Det är så man avslutar vänskap, på ett mindre briljant men desto mer dramatiskt vis. Läs och lär mina kära vänner. Och förundras över hur vissa människor resonerar.
Lite fest igen.
Hatt.
Fest.
Igår hade jag fest. Mitt livs sista och värsta. Fy 17 vad jag inte hade roligt. Men som tur är verkar det som alla andra hade det trevligt. Själv var jag mest besviken över att folk som hade sagt att de skulle komma inte dök upp, nevös över att saker skulle gå sönder (vilket inträffade), och lite för full och gråtig när klockan blev mycket. Så jag gick hem. Tidigast av alla skulle jag tro. Grät nog ut cirka hälften av min totala vätska. Det är så man skall fira att man fyller år. Bilder kommer upp så småningom, för folk var ruggigt snygga. Nu skall jag sova bort min bitterhet. Om det är möjligt.
Nitton.
Nu är jag nitton år. Det där året mellan myndighet och systemet-handlande. Det känns rätt bra, att slippa artonårshypen. Jag hade hoppats på att vakna frälst av ny visdom. Istället låg jag på en obekväm soffa och mådde illa. Men väl hemma på älskade Vrångö blev det mer födelsedagsfeeling med morföräldrar, snyggaste syster och Mamma/Gagga (För övrigt världens bästa par. Finns inga andra som är så knasigt perfekta för varandra.) Och det kändes faktiskt otroligt bra att istället för att festa förståndet ur mig se på På Spåret med hela familjen på min födelsedag. Fira får jag göra imorgon, med pompa och ståt.
Texter är till för att läsas.
Nu tar jag snart studenten. Nu är det dags att börja göra det jag gillar. Eller åtminstone komma fram till vad det är jag gillar, vad det är jag vill göra. Men hur sjutton skall man gå till väga när man bara vill frilansa och skriva texter om söta pojkar som smakar lakrits och festivalspelningar som för alltid kommer ha en helt egen bekymmerslös plats i ens hjärta? Finns det ens ett sådant jobb? Och det värsta av allt, tänk om ingen vill anställa mig? Tänk om mina texter blir mer och mer mörka, för ingen vill läsa. Det är som att göra musik som ingen lyssnar på. Eller filmer som ingen vill se. Texter är till för att läsas, även om de kanske inte handlar om någonting särskilt och skrivs av en oerfaren liten artonåring.
Ja, alla texter är till för att läsas. Det är därför jag aldrig kan sluta mitt i en bok, hur värdelös den än är. Det är därför jag måste läsa allt klotter inne på Emmabodas vidriga bajamajor. Det är därför jag bloggar. För jag blev rent ut sagt ledsen över att ingen någonsin läste det jag skrev. Jag påbörjade dokument efter dokument på datorn, för att sedan spara ned mina ord och låta dem ruttna. Olästa. Ensamma. Inte ens dåligt formulerade texter förtjänar ett sådant öde. Det spelar ingen roll om det är en enda liten person som ser mina texter, eller om det är hela världen. Så länge någon läser, så slipper mina ord dö. Tack.
22e.
Men det allra bästa är att jag har fått superstark hostmedicin utskriven. Känner mig pånyttfödd. Helt ärligt. Har gått runt och hostat så pass länge att jag nästan glömt bort hur det känns att slippa. Första natten på 18 dagar som jag sovit sex timmar i sträck utan att vakna av en hostattack från helvettet. Så svävar lite på moln för tillfället, även om stundande geografiprov tynger en hel del. Men det är lättare att göra något åt ett prov än sjukdom, och hostfri skall jag briljera imorgon. Förhoppningsvis.
The Knife till WoW?
Måndagsdepp.
Ni saknade era kärlekar. Ville nog hem innerst inne. Själv var jag fjorton år, inte i närheten av kär i någon och nyfiken i hela kroppen.
200 000 invånare är inte så värst mycket, och vi hade utforskat nästan hela staden ihop, så det fanns ingen risk för att jag skulle virras bort. När jag gick där längst Laugavegur kändes det så stort. Det var så lätt att känna sig fri på den tiden. När man var liten. Varje skyltfönster kändes nytt utan en ansvarsfull mamma vid sin sida, och varje steg kändes vuxet. Jag tog till och med nog mod till mig för att våga fråga om vägen på knagglig engelska. Även om jag visste exakt vart jag skulle ville jag testa. Och även om det var till en söt gammal tant med snälla ögon.
Idag blundar jag och önskar mig tillbaka. Tillbaka till den känslan av frihet, av att stå på egna ben. Idag räcker det inte med att gå själv på okända gator i främmande städer. Jag har försökt. Hur jag än gör så finns alltid den där känslan kvar av att något håller mig tillbaka. Då var det så enkelt, nu är det oändligt mycket svårare. Skall jag känna samma sak nu måste jag försätta mig i fara på ett helt annat vis än då. Då när en timmes strosande kring Reykjaviks gator och torg kändes som världens största sak att göra. Nu känner jag mig sällan fri, men vet inte heller vad det är som hindrar mig. Troligtvis ingen annan än mig själv.
"Have you ever liked somebody so much you just wanna lock yourself in your room, turn on sad music, and cry?"
2x Sammet.
Min skogarderob har fått tillökning i form av två supermysiga sammets-par. Rosa-aktiga från Dr. Martens och svarta små kinaskor. Kinaskorna är mitt femte par, köper nya inför varje sommar, för det är nog världshistoriens skönaste skor. Tyvärr är kvalitén helt värdelös, men ja, det kvittar. Kinaskor skall man ha.
För övrigt håller jag på att drunkna i sjuk-träsket, har noll motivation till något och ser mest på Glee hela dagarna. Det börjar bli lite tråkigt. Blir jag inte frisk lagom till nästa helg vet jag inte vad jag gör.
Kaffe utan socker är som kärlek utan kyssar.
Men tyvärr är det en hel massa skolarbete som skall bli färdigfixat innan dess, och min motivation ligger på minus. Får inte gjort ett dugg faktiskt. Däremot har jag nostalgi-frossat lite de senaste dagarna med hjälp av Eva & Adam serien+filmen. Så jäklans gulliga små ungar, dör lite över Adams finhet. Och blir även lite fnittrig när jag tänker på att alla barnen i serien kändes så gamla när den gick på TV. De var ju så stora, så vuxna. Eller så kanske det var jag som var extremt liten?
För övrigt får du, ja precis just du, hemskt gärna lägga in dansanta låtar på denna listan, så att alla glada ungdomar har något att dansa till på min nittonårsfest. Okej?
Wintergatan.
Edit: Länken min fungerar ju inte, tror det är mitt internet som bråkar. Här är en direktlänk istället: http://www.youtube.com/watch?v=rEeiRXOlWUE
Du vet att det inte går.
Du vet att det inte går.
Ja, jag visste svaret redan innan du öppnade munnen. Redan innan jag ställde frågan. Men behövde höra det från dig och ingen annan. Behövde ett klart och tydligt nej, ett klart och tydligt avslut.
Fast även om jag var förberedd på nederlag gjorde fallet så jävla ont. Även om jag egentligen innerst inne behövde smärtan som uppstod när jag slog emot den hårda marken i from av verkligheten var det svårt att ta klivet ut och låta kroppen sväva i misslyckande.
Vi försökte, och det gick inte. Det kommer bara sluta på samma vis igen, det vet både du och jag.
Den här gången var det du som avslutade det, innan det ens hann börja. Det var du som tänkte rationellt. Framförallt var det du som inte gillade mig på samma vis längre. Inte som innan. Det var jag medveten om.
Jag tror det var bra för oss båda att jag ställde frågan. För att jämna ut det lite. För att jag faktiskt också skulle bli nekad, på samma vis som du hade blivit tidigare. Så vi båda har blivit sårade, och båda har fått såra. Göra det lite mer rättvist. På något vis, om det nu någonsin kan bli rättvist när det kommer till relationer.
Men trots att ditt svar var rätt, kändes det så fel just då. Just då när jag bara ville stå näranära och andas in din lukt. Bara vara med dig. Men man kan inte alltid få som man vill. Tyvärr. Och man kan inte ta förgivet att fina stannar kvar när man själv går vidare. För så fungerar det inte.
Glittermask.
Jag mår lite skit. Hostar halvt ihjäl mig. Men, vem säger att man inte kan ha kul ändå? Ikväll har Matilda och Frida 19+18-årsfest med tema crime, och det går bara inte att missa. Jag skulle egentligen leka björnliga med Johan, men det blev någon fransk superhjälte/brottsling istället. Får väl duga. Ha en fin kväll eller något. Pussas mycket.
"That's it, I'm gonna die in gym class."
Okej, jag erkänner. Jag är en sån person som verkligen aldrig tröttnar på serier. Följer för många, och älskar det. Filmer är liksom lite för långa, man hinner somna. Men serie-avsnitt är helt lagom för mig.
Nu är det så att jag är sjuk, och har sträcktittat igenom halva första, och enda, säsongen av Freaks and geeks på ett dygn. Älskar den! Handlingen kretsar kring ett gäng missanpassade high school-elever, med syskonen Lindsay och Sam i fokus. Ingen lyckas passa in och alla är unga och förvirrade. För övrigt är det den bästa castingen någonsin. En ung Jason Segel och James Franco i samma serie = dör lite av deras finhet.
Bra reklam.
Okej, det finns bra reklam. Sen finns det dålig. Sen finns det den sorts reklam som gör mig arg. Som reklamen för seqr, en app som gör att du kan betala allt du vill via mobilen. Smart lösning, kanske du tänker, för det är smart. Därför blir jag så förvånad när man måste ta till så fula knep som nakna bruttor för att sälja produkten. Vad hände där? Förstod inte utvecklarna att det verkligen inte är inne med objektifiering år 2013?
Något som även förvånar mig är att det faktiskt är en anställd på företaget som poserar avklädd. Hur blev stämningen sedan på jobbet? Blev denna kvinna det nya samtalsämnet i fikarummet? Det nya runkobjektet på den gemensamma herrtoan? Och hur kan det komma sig att det är en kvinnlig anställd, och inte en manlig? Mycket märkligt, eller? Frågorna bara flödar.
Så snälla seqr, tänk om, tänk rätt. Skall ni sälja in en smart app-lösning, ta inte hjälp av korkade metoder. Det blir bara dumt, och väldans pinsamt. Framförallt skrämmer ni bort en hel del kunder. För naket lockar, förvånande nog, inte alltid.
Önskelista.
Om 16 dagar fyller jag 19. Den där tråkiga åldern mellan myndighet och systemetshopping. Men jag är peppad i alla fall, för skall fira det med dunder och brak ute på lilla Vrångö. Men en önskelista har jag självklart också, här kommer den!
Spotify-premium: Nu får det tusanimej vara slut på reklam! Vill kunna lyssna i mobilen också, och kunna lyssna dygnet rynt. (Den egentliga anledningen är att min syster nog börjar bli lite trött på att jag snor hennes användare hela tiden. Dags att skaffa eget helt enkelt.)
Festivalplanscher: Och inte vilka som helst, utan till de festivaler som jag har besökt i mina dagar. Vill liksom tapetsera in hela mitt rum i lycka, och vad passar då inte bättre än en minnes-boom i form av gamla fina festivalplanscher? Vet dock inte riktigt hur man kan få tag på sånt.. Vet du/har du någon så måste du skriva till mig! MÅSTE.
Cardboard Cutout: Ni vet en liksom papp-docka i verklig storlek! Valfri karaktär från Star Wars, Harry Potter och/eller Sagan om Ringen hade suttit fint. Så jag aldrig behöver känna mig ensam.
Vinylspelare: Vi har i och för sig en väldans fin sådan hemma, men den är Gaggas och inte min. Så jag skulle vilja ha en liten på mitt rum, som kan gosa med min lillalillalilla vinylsamling.
Popadelica-biljett: Festival är alltid trevligt, speciellt om det är en vårfestival i Jönköping. Mysfaktorn är hög!
Sen vill jag egentligen önska mig någon sorts resa också, men vet inte riktigt när jag skall ha tid. Har i princip planerat upp hela mitt liv fram till september. Känns jättejobbigt faktiskt. Men bättre det än att inte ha något alls att göra. Tror jag.
Onsdag.
Invigde henne (för det är klart min dator är en hon) med att ladda ned hela The Beatles-diskografin, för fina saker passar ihop. Plus att Beatlarna brukar göra mig frisk, eller åtminstone piggare. Så här får ni en bild på världens vackraste man också (eller ja, han är tyvärr inte lika söt nu för tiden.)
2012 vs. 2013.
Okej, även om nyår var för över en vecka sedan så måste jag allt sammanfatta tvåtusentolv. Och ja, inte för att vara deppig eller negativ eller så, men 2012 var utan tvekan det värsta året i mitt liv. Har nog aldrig förr känt mig så ledsen och värdelös som jag gjort '12. Har aldrig tidigare legat i min säng och gjort ingenting alls under lika långa perioder. Har aldrig tidigare gråtit så mycket. Har aldrig förr tyckt att livet vart så meningslöst. Har aldrig tidigare vart så oförsiktig och dum mot mig själv. Det har vart hemskt. Det värsta är att jag mitt i all min personliga oreda även har gjort andra människor ont, människor jag faktiskt gillar. För när man inte ens klarar av att vara snäll mot sig själv är det extra svårt att vara snäll mot andra.
Självklart har jag gjort mycket fint också, men hela tiden har det där ledsna legat underst och skavt. Jag gjorde allt för att inte tänka på det jobbiga. Åtminstone i början. Sommaren bestod av en lång fest som liksom aldrig tog slut. Jag gjorde inget för att stanna upp och fundera, utan bara körde på, även om jag inte mådde bra och egentligen bara behövde lugna tysta Vrångö, inte hektiska festivaler och fester som pågick hela nätterna. Det fungerade rätt bra under sommaren, men när skolan väl satte igång igen till hösten tog det stopp. Det gick inte att hålla uppe fasaden längre, allt bara rasade. Grunden fanns inte där, för det ledsna hade brutit ned allt. Så hösten blev kall, vidrig och så enormt äckligt lång. När jag tänker tillbaka på 2012 så måste jag verkligen anstränga mig för att se förbi det stora mörka moln som är september-november. För där bakom finns det en del glatt också.
Det som har gjort året uthärdligt är mina vänner, som trots mitt kaosande fortfarande har vart med. Lite irriterade kanske, men alltid där. Hade jag inte haft Ebba som rumskamrat hade jag gått i bitar för länge sedan, hon är nog det bästa som finns tror jag. Hon är även den som faktiskt har sagt att jag borde skärpa mig, vilket behövs ibland. En riktig sån där vän alla borde ha, för hon är så jäklans grym.
Nu är det nytt år. 2013. Och jag vill verkligenverkligenverkligen att det skall bli ett bra år. Ett år utan självhat och tårar. Ett år med kärlek, skratt och genuin lycka, inte bara en mask på samma sätt som lyckan var i fjol. Det skall gå. Så glatt 2013 nu allihopa, för det förtjänar vi efter 365 dagar av skittvåtusentolv.
Dina läppar mot mitt nyckelben.
Förlåt för att min vän är så rakt på. Hoppas han inte stör dig för mycket.
Dina bruna ögon trängde igenom mina när du nästintill viskade fram en ursäkt. Du log också, men inte så värst charmerande som jag är van vid, utan snarare försiktigt. Som om jag skrämde dig.
Det är ingen fara alls. Ni är dock väldigt omaka vänner.
Ja. folk brukar säga det.
Du vände bort din blick och rullade en cigg. Över knapparna på kappan hade du fäst ölkapsyler. Gulligt, tänkte jag, men vågade inte säga något. Du bet försiktigt i din läpppiercing när du rullade, för att fokusera. Eller för att slippa tala.
Vad heter du?
Fred.
Att du inte ens frågade om mitt fick mig att förstå vinken. Jag lämnade dig ifred. Gick och dansade istället, lät musiken ta över. Tänkte inte mer på dig, eller låtsades åtminstone inte om det. Men visste exakt vart du och din vän satt. Ni dansade inte. Efter någon timma ville mina vänner gå hem. Jag stannade. Varför sova när man är i staden som alltid är vaken? Som alltid välkomnar danssugna själar med öppna armar och som aldrig anpassar sig till att natten snart blir morgon.
Luftpauser behövs ibland, och jag stod ute i den kalla vinternatten. Andades in. Andades ut. Blundande länge.
Mår du bra?
När jag förvånat öppnade mina ögon stod du där framför mig. Log det där nervösa leendet igen och jag lade märke till dina skrattgropar mitt bland det mörka stubbet.
Klart jag mår bra. Jag är i Berlin.
Mitt svar fick dig att skratta till.
Tänkte bara att du kanske hade bråkat med dina vänner. Med tanke på att dom gick och du stannade.
Vi bråkar inte. Jag är bara så rädd att missa någonting så vill aldrig gå hem.
Då blev du seriös och tyckte att vi skulle gå till en annan klubb istället, en bättre klubb. En sån klubb som man inte får missa. Och du sa inte du och jag. Du sa vi. Sedan tog du min hand och började gå.
Men din vän då?
Han hittar dit.
Klubben var mörk och trång. Mannen i dörren granskade mig kritiskt när jag blygt hälsade på engelska. Tydligen var turister som fridlysta blommor här. Du förklarade något på tyska, vilket gjorde att jag fick komma in med ett ”Only this time”. Vi satte oss i ett hörn med hårda bänkar. Din axel trycktes mot min, jag kände lukten av dig. Tydligen pluggade du grafisk design, älskade loggor, hade en hel massa tatueringar här och var på kroppen och mediterade mest hela tiden. Allt du sa kändes så exotiskt och spännande, så när jag svarade på dina frågor skämdes jag över att mitt liv var så tråkigt. Ointressant. Vanligt. Jag ljög och sa att jag också mediterar ibland. Om man nu kan räkna panikgråt i en stor tom säng som meditation. Sekunderna blev till minuter, minuterna till timmar. Ju längre tid som flög iväg desto pratsammare blev du. Nu när du log såg det inte förskräckt ut länge, utan genuint. Då och då strök du din hand över min rygg, så pass mjukt att jag fick anstränga mig för att inte rysa.
Solen har nog gått upp nu.
Ja, det är vad jag har väntat på. Kom.
Vi smög ut från rummet där folks kroppar pulserade i takt med musiken. Väl ute hade det börjat ljusna. Du styrde dina steg mot floden. Mot den del där rester av muren hade förvandlats till ett långt galleri. Sedan pekade du. Förklarade. Berättade. Hela tiden spände du blicken i mig, för att läsa av vilka målningar jag gillade mest. Jag mmade mest, vågade inte riktigt tycka om ”fel” konstnärer.
Jag har ont i mina fötter.
Då böjde du dig ned. Började knyta av först dina skor, sedan mina.
Då går vi väl barfota istället.
Marken var kall och hård, din hand runt min varm och mjuk. Vi gick över halva stan, tills vi plötsligt kom till din dörr.
Här bor jag.
Okej.
Är du hungrig?
Nej, inte så värst.
Trött?
Nej, inte det heller.
Sugen på lite 8-bitars?
Din lägenhet var liten och trång. Du suckade retsamt när jag förlorade gång på gång. Jag skyllde på att jag är en N64-tjej. Att 8-bitars inte är min grej egentligen.
Vad är din grej då?
Jag kanske inte har något som räknas som min grej.
Tanken slog mig, och gjorde mig lite ledsen. Du märkte det, och strök bort håret som föll fram i mitt ansikte. Sedan kysste du mig. Mjukt. Efteråt sa du ingenting, utan tittade bara på mig. Utan att vända bort blicken.
Jag kanske borde gå.
Då slängde du upp mig på axeln och sprang in i sovrummet. Välte ned mig på sängen och viskade
nejnejnejnejnejnej. Då kanske jag binder fast dig så du missar flyget hem.
Jag visste inte riktigt om du var seriös eller inte, för det är inte ofta främmande tyskar skämtar om bortrövning och kidnappning. Inte med mig i alla fall. Men en liten del av mig ville att just du skulle röva bort mig. Så att jag alltid kunde ligga i en stor säng med din tunga kropp över min. Med dina läppar mot mitt nyckelben. Med ditt försiktiga nynnande. Med dina långa, mörka fransar och ditt svårtolkade leende.
Vi satt i ditt gamla fönster och rökte. Klockan var över elva, och vi hade inte gått och lagt oss än. Folk nere på gatan skyndade fram, för att fly regnet. Jag gjorde tvärt om, dinglade med mina bara ben utanför fönsterkarmen och välkomnade regndropparna.
Akta så du inte ramlar ut, vill inte bli anklagad för att ha mördat små svenskor.
Jag log mot dig och lutade mig längre ut. Bara för att jag kunde. Man blir lite för modig av kombinationen alkohol och nya städer. Du såg lite nervös ut, så jag hoppade in istället. Lade mig på din säng, och tittade upp i det höga taket. Där hade du målat stjärnor med svart färg. Jag funderade på hur du hade nått upp. Vad hyresvärlden skulle säga när du i framtiden kommer flytta. Sängen knakade till lite missnöjt och du la huvudet på min mage. Kramade om min midja.
Kan vi inte sova lite?
Jo.
När vi vaknade hade det hunnit bli mörkt igen. Det regnade fortfarande. Din operasjungande rumskamrat skulle snart gå till jobbet, och sjöng upp så högt att väggarna vibrerade. Vi fnissade lite åt honom, och du borrade in näsan i min halsgrop.
Kan du inte bara stanna här. Hos mig.
Nej, då kommer allt detta fina tillslut inte vara fint längre.
Sedan tog jag på mig jackan och gick ut i regnet. Jag tittade upp mot ditt fönster, du stod och rökte. Tittade på mig, men sa ingenting. Jag drog på mig hörlurarna och skyndade iväg över gatorna. En liten del av mig ville bara springa tillbaka till dig, till dina kapsylknappar, dina tatueringar, din långa mörka lugg och din stora knarriga säng. Men att bli förälskad i Berlin är inget jag har tid med, tänkte jag förståndigt och fortsatte gå.
Sex dagar i Berlin
Har du någon gång haft känslan att du svävar? Allt är helt fantastiskt, men hela tiden är du litelite rädd för att du skall nå för höga höjder. Lite rädd för att den skinande glansiga bubbla du tar skydd i plötsligt skall spricka, när du är högthögt uppe. I allt detta underbara har du en gnagande känsla av att du faktiskt är rädd. Du är inte van vid molnen, du är van vid marken. Du är inte van vid att sväva lätt, du är van vid att stå tungt. Så var mitt Berlin. Exakt som den känslan. I allt klubbande, festande och virrvarr av nya människor kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan av att det är för bra. Att någon, troligtvis jag själv, snart skulle dra fram en sylvass nål och spräcka bubblan av extas och äventyr. Men för att dölja den känslan dansade jag extra mycket, skrattade istället för att vara orolig och valde alkoholen framför sömnen. Som tur var föll jag inte ur min bubbla, utan stannade i lyckans luft, men kunde inte heller njuta av den fullt ut på grund av rädslan att falla. Så nästa gång jag besöker Europas fetaste stad (för tro mig, det kommer bli ett kärt återseende inom en väldigt snar framtid) skall jag inte vara rädd. Inte vara orolig. Istället skall jag bli en del av den tyska natten och bara njuta, fullt ut.
Jag skulle även kunna göra en fin och prydlig lista över allt vi gjorde där borta i storstan, men istället går jag igenom det som skiljde Berlin från Göteborg mest:
- Alla röker. Verkligen alla. Överallt. Extra hipp är du om du rullar dina egna cigaretter samtidigt som du pratar snabbt på tyska. Helst skall du inte ens titta när du rullar, det skall gå ändå, utan minsta ansträngning. Resultat: Jag var inte hipp.
- Du måste vända på dygnet för att festa. Klubbarna var helt döda innan två. Stängde runt sju-åtta på morgonen. Resultat: Vi orutinerade svenskar började förfesta alldeles för tidigt, och kom i säng så pass sent att solen hade gått ned igen när vi vaknade nästa dag. Det är även därför jag inte alls kan sova just nu, för ja, har sovit hela dagen.
- Respekt för fyrverkerier och smällare finns inte. Fast detta tror jag alla turister bidrog mest med. Ingen hade koll, överallt stod folk och höll fyrverkeri-mojsar i händerna(?) och sköt lite hej vilt. Resultat: Trots lugnande alkohol var jag livrädd under nyårsafton när vi försökte hitta Loreen vid Brandenbruger Tor. Vi hittade henne inte, däremot ca en miljon andra människor och en flaska fulbubbel. Och en jäkla massa smällare.
- Folk är öppna. Du kan i princip gå fram och snacka med vem som helst, och du får ett leende till svar. Resultat: Har fått massa nya fina vänner. Mycket trevligt.
Borde även ha tagit massor av kort, men det gjorde jag inte. Får bli en annan gång. Hoppas ni alla hade en fantastisk nyårsafton och att ni pussade någon ni gillar på tolvslaget.