Bara en helt vanlig dag.
Igår så dubbelmatchade jag röd basker med exakt samma rödiga blus. Matilda skrattade åt mig, själv tycker jag det blev rätt gölligt. Sedan gick vi ner till Hjälvik och drack öl. Busade och badade lite också. Go kväll helt enkelt. Blir repris ikväll, så mana dig ut till Öckerö för bövelen!
Har för övrigt lämnat in min sista uppgift, och gått min sista riktiga skoldag. Lite glädjepanik på det!
Kyss mig så att någonting händer, slå mig så någonting blöder.
Jag brukar nästan alltid prisa festivalkärlek. Tycker att lite främlingsstrul och fjärilspirr i publikhavet eller på en lerig camping gör en gott.
Men när jag stod där och såg min fina väns hjärta splittras i en miljon bitar på grund av att pojken hon håller kär kysste en annan, fel människa, kunde jag inte låta bli att få en stor jävla sten i magen.
KAN DU INTE FÖRSTÅ ATT DU KYSSER FEL PERSON?! Ville jag bara skrika medan jag ruskade honom fram och tillbaka tills vettet där nere i tårna kanske lyckades nå upp till hjärnan. Kan du inte förstå att världens finaste flicka står här tjugo centimeter ifrån dig och lider i hela kroppen?
Men det gjorde jag inte, istället stod jag bara där och knöt armarna hårthårt kring min fina som tyst konstaterade mitt under tungperformancet framför våra ögon; Jo, jag bryr mig fortfarande. Jättemycket.
Synd bara att det aset till vän hon har inte gör det, och att han gladeligen sårar henne gång på gång.
Åh, fina Primavera.
Åh, förlåt käraste blogg. Hade du vart en blomma hade du vissnat. Hade du vart ett barn hade socialen vart här för länge sedan. Jag är en dålig bloggmamma, för har varit och festat hela långa veckan istället för att ta hand om dig. Lite skamligt, jag vet! Men oj så roligt.
Primavera var fantastiskt, blir helt varm i kroppen när jag tänker på det. Nu är liksom festivalsommaren här igen, och invigningen i Barcelona kunde inte blivit mycket bättre. Eller jo, Sara och Mike hade kunnat låta bli att tappa bort sina mobiler. Hot Chips spelning hade kunnat vara bra. Jag hade kunnat frysa lite mindre. Men annars så, helt brutalt bra.
Jag och Cristian bodde hos Xavi nära Viladecans, och killen förtjänar verkligen en medalj i bra hosting. Så himlans artig och gästvänlig. Själva festivalen ägde rum i centrala Barcelona, precis nere vid vattnet. Grymt område, trots kylan in från havet.
När det kommer till musiken var utan tvekan The Knife bäst. Något av det bästa jag har sett faktiskt, stod typ i trans. Åh, så bra. Django Django, MBV och Animal Collective var väldans duktiga också.
Folket på området var trevliga. Väldigt hög medelålder, så jag och Sara kände oss som värsta kidsen. Men det kan vara rätt skönt, för konserterna var inte så bråkiga och folk var inte överdrivet fulla. Det kan ju vara lite härligt, så slipper man bråkiga fullisar.
Men ah, asså The Knife. Är så ledsen över att jag missar dem på Way Out West, får helt enkelt hitta mig en festival i Europa som går av stapeln efter den 10 augusti där knivarna spelar. Typ Pukkelpop i Belgien. Kommer nog bli fint som snus.
Så, nu har jag skärpt mig och återvänt till Sverige och livet igen!
Barcelona.
-Where to, Miss? -To the stars.
Idag kommer min världsbästasyster hem från en alldeles för lång resa, vårt plommonträd hemma på ön blommar och miniLeo är göllig. Go dag helt enkelt.
406 ord om sånt som är jobbigt precis just nu.
Jag kan inte hjälpa det, men ibland är jag inte nöjd. Jag vill se mig själv i spegeln och bara älska allt från topp till tå, men det går liksom inte. Jag vill bara säga till alla att jag är supernöjd med min kropp. För det skall man vara. Det skall alla vara. Men tyvärr är så inte fallet alla dagar. Istället vrider och vänder jag på mig, finner fel efter fel. För korta ben, för mycket mage, allt känns bara aj, bort och försvinn.
Att jag därefter öppnar garderoben och bara mår illa gör inte saken bättre. Prövar plagg efter plagg och känner hur gråten fastnar i halsen. För plaggen bara klistrar sig fast, avslöjar varje fel och skriker DET HÄR SER INTE BRA UT, FATTA DET SANNA.
Hur djupt jag än gräver mig in i tonårsgarderobens värld blir jag inte gladare. Snarare tvärt om. Jag provar och provar, och blir bara mer och mer förstörd. Hur kommer det sig att kläder som förr satt så fint och gjorde mig stark nu istället bryter ner mig totalt?
Att jag sedan åker in till stan och shoppar själv för att jag skäms och hatar det gör inte saken bättre. Vill inte att mina vänner skall höra mig snyfta i omklädningsrummet. För precis så jobbigt tycker jag att det är.
Därför blir jag så himla varm i hela kroppen över att min mamma finns där. Hon ser när jag oroat står framför garderoben och hon förstår att det inte är så lätt hela tiden, att det inte går att vara glad om man inte har någonting alls som får en att känna sig fin. Över att hon säger Nu åker vi in till stan Sanna och köper något helt nytt, något som du verkligen gillar. Över att hon står utanför omklädningsrummet, byter storlekar, lyssnar och peppar. Det gör mig så tacksam. För hon hjälper mig verkligen, utan att tveka.
Nu kanske ni tycker att jag är en typisk äcklig konsument, och att jag bara bryr mig om mitt yttre. Det kan ni få göra om ni vill. Jag tycker själv att det är hemskt att jag kan påverkas så mycket av en så tramsig och världslig sak som kläder. Men tyvärr så gör jag det. Kan inte hjälpa't. Det tror jag faktiskt de flesta ungdomarna idag gör. Jag säger inte att det är rätt, men det är okej att faktiskt tycka sånt här är jobbigt. Tycker jag i alla fall.
American Apparel.
Tack American Apparel för att ni verkligen har fattat grejen med unisexkläder! Jag blir så glad över plagg som både tjejer och killar kan ha på sig, på samma villkor och allt. Superbra. Skall nog klicka mig in och köpa er flanellskjorta på en gång. Frågan är dock om jag slarvar bort alla mina underkläder OCH byxor på köpet? Känns som en oekonomisk affär i sådana fall....
Where does the Red Brick Road go?
Jag har en teori om att man blir sjuk av att bara plugga och inte ha det trevligt. Nu senast var det långhelg, och jag gjort inget annat än att jobba, stressa och plugga. Så nu ligger jag här nerbäddad i sängen, helt snorig och sliten. Men projektarbetet är inne, fartygsbefälsprovet skrivet och inte så mycket skola kvar. Då får man tid till att dricka varmt te hela kvällen, drömma sig bort till landet Oz och få lite andnöd över hur superfab Judy Garland är. (Andnöden kan även bero på flertalet hostattacker. Är inte riktigt säker.)
.
Katter och tiaror.
Köpte en tiara/huvudsmyckegrejs i Edinburgh som gör en till kattdrottning.
This way to the ministry of magic.
Hemma igen. Edinburgh var strålande vackert, åk dit för sjutton! Lovar att skriva ett långt och fint inlägg om hela vistelsen typ imorgon, men nu är jag mest bakis/trött/tandlös/seg och orkar inte göra något produktivt eller viktigt. Tog mig två timmar att äntligen få tummen ur och betala min balplats. Två timmar. Inte okej.
Så länge kan ni få se lite bilder från världens bästa badrum inne på fiket The Elepahant House (där J.K Rowling satt och skrev en gång i tiden). HP-fans från hela världen hade överröst väggarna där inne med kärleksklotter. Fast jag såg det mer som konst.
Edinburgh.
Väskan är fullpackad med klänningar, engångskameror och böcker. Det tog inte så himlans lång tid innan jag tröttnade på Sverige. Så idag åker jag och fina Johanna till Edinburgh för att kolla in slottet, fika på stadens alla caféer, vintageshoppa och dricka god öl. Vi hörs igen på måndag, trevlig helg!
I backspegeln.
Vi hann med ett litet stopp i Mexiko under senaste resan, med mayaruiner, skolbesök och allmänt gött häng.
