haltande.blogg.se

Jag är en väldigt rädd person. En sådan person som oroar sig, som inbillar sig och som skrämmer upp sig själv. Oftast helt i onödan. Jag skräms av mörker, spindlar, fulla människor, små utrymmen, flygplan, folk som ler elakt, arga hundar. Listan kan göras lång. Men det jag nog är mest rädd för är att inte bli något. Att ligga på min dödsbädd och känna att jag inte har varit någon för en annan person. Och allra värst, att inte ha varit någon jag själv kan känna är viktig. Den rädslan tar sig hemska uttryck, och får mig att göra saker som jag egentligen inte vill göra.

Ibland känner jag att det viktigaste i livet är att alltid vara bäst, att det är så man räknas som någon. Är jag bäst i skolan får jag bäst betyg kan börja på bästa högskolan få bästa jobbet och dö bäst. Bäst. Skriver du det för många gånger så gör det nästan ont i fingrarna. Att känna sig tvingad till att vara bäst.  För är jag bäst på mitt jobb så är jag ju någon. Jag är den bästa, den som folk ser upp till och tänker Oj så bäst hon är. Men håller du på och plugga ihjäl dig hela dagarna så är det svårt att vara bra på alla andra viktiga saker som liksom också måste hänga med om man skall räknas som någon. Då tar det sociala över.

Det finns perioder då jag tror att ju fler sociala timmar jag har, desto mer är insatt på mitt vara-någon-konto. Att jag måste fika med minst tre olika personer så fort jag är inne i stan. Att jag måste vara ute och festa minst tre kvällar i veckan. Att jag måste skratta åt alla skämten, bjuda på godaste ciggen, flörta med sötaste pojken och dricka den starkaste shoten. Men efter ett tag får jag panik, det går inte att gilla alla, vara med alla och hela tiden få ett nytt inflöde med nya vänner, bekantskapskretsar och pojkar. Det. Funkar. Inte. Och det värsta är när det går så långt att jag inte har tid med att hålla kvar i de superfina vänner jag redan har. De vännerna som jag kan umgås med när jag är ledsen, småsur och halvtrött. Men som ändå gillar mig, kramar på mig och föreslår att vi köper glass och ser på film istället för att gå ut. För sådana kvällar behöver man också.

Och sist men inte minst, så finns de perioder då jag tror att man är bäst om man är smalast. Om man ser galet snygg ut i supertighta jeans så är man ju bäst också. Hur kasst är det inte att proppa i sig choklad om kvällarna? Fy tusan tänker jag då, och äter endast broccoli eller pulvertillsatser i en vecka. Sen så blir jag ledsen, för hur lite man än äter så kan man ju aldrig bli nöjd med sin kropp. Det finns alltid något att tycka illa om, något att hata med sig själv.

Så det är viktigt att jag stannar upp och tänker att det faktiskt är jävligt okej att inte vara bäst. Jag kan vara lite dålig, det finns fortfarande folk som kommer gilla det jag gör och den jag är. Även om jag inte fick alla rätt på det senaste provet, skrattade mest på festen som var i helgen eller ser supersnygg ut i alla plagg. Nej gud, det går inte. Jag borde försöka vara så dåligt som möjligt istället för bra. Tror jag hade mått bättre då. 

 

 

Oj så tiden helt plötsligt sprang iväg. Nu är det höstlov, och det har aldrig förr kommit lämpligare. En vecka utan skola är värt guld för tillfället. Men ja, låt oss blicka tillbaka på helgen som har gått:

- I torsdags hade stackars Märta hemmafest i sin minimala stuga ute på Öckerö. Rutor krossades, bord gick sönder och folk spydde lite här och var. Hatar hemmafester som ballar ur. Och tycker hemskt synd om fröken Wallgren.

- I lördags var det meningen att jag skulle skriva högskoleprov, men efter att ha gråtit mig igenom ett av testproven kvällen innan fick jag nog. Får helt enkelt göra det en annan gång, för nu orkar jag inte. Så istället stannade jag ute på Vrångö och jobbade lite. Sedan tillbringade jag eftermiddagen ute till havs och hjälpte Anton att dra upp sina kuber. Eller ja, att jag hjälpte till är väl en överdrift, men jag höll sällskap och sjöng sjörövarvisor. Bättre än inget. När det närmade sig kväll tog min rastlöshet över och jag impulsåkte ut till Nödinge av alla platser för att fira Plahns födelsedag. Efter det drog jag in till staden igen med destination Rockbaren för att bråka lite med fina Pontus. Usch, ibland är det nästan som om jag har bestämt mig för att bli osams med folk. Och sen blir det så. Men tacka gudarna för att det finns annat gosigt folk man kan hänga med! Avslutade kvällen med surdegs-bak och en hel del kapten Morgan hemma hos Adam.

- Igår var det dansföreställning på operan med mamma och systern min som stod på schemat. Åh så bra det var. Blev lite ledsen över att jag helt saknar förmågan att röra mig snyggt till musik, men mest glad över att dansarna var så duktiga. Fin kväll.

Idag borde jag plugga, men sträcktittar istället igenom hela första säsongen av Community. Mer värt än engelsk litteraturhistoria och filosofiska grundpelare! 

Det finns en otroligt fin pojke i vår huvudstad som heter Georg.

Sommaren 2010 bestämde sig Georg och hans vapendragare att förgylla ledigheten med hjälp av lite festival. Sagt och gjort, i slutet av juni tog de bilen upp till Borlänge. Väl där träffade han en rödhårig flicka från västkusten som sprang runt i leran utan skor. Flickan var vilsen som vanligt. Vilsen men glad.

Istället för att stekas till döds på campingen varje förmiddag gick detta muntra sällskap till Dalälven. Dalälven som strömmade, som svalkade. Här åt de frukost, kramades, badade och sjöng. Sjunga det kunde han dennadära Georg. Det fanns även lite tid till att prata, något som flickan gjorde väl mycket.

Veckan gick fort, och på söndagen tog alla farväl. Stockholmarna körde hem till huvudstaden och den rödhåriga satte sig på tåget till Göteborg. Georg kunde dock inte riktigt släppa taget om en sak som hon hade sagt. ”Innan jag dör skall jag lära mig att spela munspel. Det står med på min lista.” Munspel som är så fint, klart man skall lära sig det. Och som av en slump hade pojken ett munspel liggande hemma. Lite gammalt, men fullt fungerande.

En vecka senare damp ett paket ned hemma hos flickan. Tur att eniro finns. Och att det faktiskt existerar fina pojkar som postar munspel bara för att göra festivalflickor glada. 

Tack. 

Min första helg i konceptet tre-veckor-utan-alkohol. För att inte dö av tristess var jag självklart tvungen att hitta på något som inte inkluderar festande. Resultatet blev att jag svängde förbi Röhsska museet och pysslade med finfina Sara. Tänkte först göra en lång tutorial-video om hur man gör dagens hårknut också, men kollade in videon av när jag fixade mig och insåg att den innehöll typ 3847 svordomar. Så struntade i det, jag blir helt enkelt för arg när jag fixar mitt hår. Tråkigt!  

 (Förlåt för den superkassa kvalitén på bilderna, mor min har snattat den vanliga kameran till hennes skola. Men var ändå tvungen att visa det bästa med hösten, kappor! Har rotat fram alla mina älsklingar igen, som jag har saknat dem.)

Efter pysslandet fick det bli kvällsbio men väldens bästa storasyster. Vi satt och snyftade ikapp till Bitchkram, en mycket sevärd film. Dock fick jag en lite obehaglig känsla i kroppen, Kristin (huvudkaraktären) hade jag för mycket gemensamt med. Denna rädsla över att inte bli något, lite för stora egoism och konstanta behov av att något händer ligger lite för nära.

Åh, efter mitt förra inlägg kan jag inte tänka på annat än festivaler, ack vad jag längtar till sommaren. Men så här i oktober kan det åtminstone sitta bra med mina tre favoritfestivaler (och fina videos till såklart): 

3.Knarrholmen.

Jag må vara en aning partisk då denna supermysiga vårfestival utspelar sig i södra skärgården, men jag är inte ensam om att gilla’t. 3000-ish besökare som trängs på en liten holme under en helg i maj, kombinerat med fin svensk indie kan liksom inte bli fel. Att de har tjugoårsgräns är också rätt skönt, då slipper man hela tonårsfylla-vibben som ofta infinner sig på festival. (och ja, jag vet att jag bara är arton, men man kan alltid jobba som funkis och gosa med världens härligaste vakt-crew.)

Fina artister som spelat: Jens Lekman, JJ och Säkert!

Något som hade passat in här 2013:Lekman har släppt nytt, så släpa hit honom igen! Little Dragon hade nog vart fint som kvällsakt första dagen också.

2.Hultan.

Tyvärr så drog jag på mig fetaste halsflussen i somras lagom till Hultsfred, så sov bort cirka 80 % av allt campröj. Satt mest i en brassestol och vilade/tyckte synd om mig själv. Det positiva med sjukdomen var dock att jag (nästan) helt undvek alkohol= missade i princip inget jag ville se! Bra band bokas, folket är trevligt och arrangemanget är nästintill felfritt. Tyskarna på FKP Scorpio vet allt hur man tillfredsställer en festivalbesökare.

Fina artister som spelat: Justice, The xx, M83 och Noah and the whale.

Något som passar in här 2013: The Smiths.

1.Emmaboda.

Älskade, galna, vidriga Eboda. Självklart håller jag dig närmast mitt hjärta, utan tvekan. På Emmaboda är allt tillåtet, du kan stöta på alla möjliga konstiga figurer och blir alltid välkomnad med öppna armar, festivalområdet och campingen är samma område, det finns en neonstig(!), veggoburgarna som serveras är ren munorgasm, banden är ofta otippade/knasiga/grymma och biljetten är i princip gratis jämfört med andra svenska festivaler. Det är svårt att inte gilla Emmaboda helt enkelt. Att de dessutom har adderat en dag och förvandlat musikfesten till femdagars gör mig riktigt lycklig.

Fina artister som spelat: VNV Nation, Crystal Castles, TEED, Yelle och Moto boy.

Något som passar in här 2013: Allt. Det finns liksom inga gränser, inga opassande genrer eller något. Så länge det går att dansa till är jag nöjd. 

Bubblare: Way out west.

Hade inte biljettpriset fått mig att tappa andan, besökarna fått mig att vilja kräkas på all hipster-hysteri, bristen på campingmyset ekat och kaoset med Stay out west gjort mig vansinnig hade den kanske vart min favvis. För Line-upen är oftast vass.

Fina artister som spelat: Arctic Monkeys, Antony and the Johnson, Florence and the machine och Miike Snow (listan kan göras lång)

Något som hade passat in här 2013: Alt-J är välkomna åter då jag missade dessa fina män senast. Och låt dom för guds skull spela i skogen, och inte på klubb. Död åt Stay out west. 

Det är sommar. Klockan närmar sig midnatt. Vi står där och håller varandra i handen. Jag vågar knappt klämma till, är rädd för att han skall dra undan sin. Vi gungar försiktigt i takt till musiken. När sista låten är slut vågar jag knappt titta på honom utan ler blygt medan min blick istället landar på hans leriga Dr. Martens.

”Mina vänner står borta vid Utopia-scenen. Skall du med?” Jag vågar äntligen titta upp och möta hans blick igen. Denna otroligt söta pojke med skrattgropar, brunt rufsigt festivalhår och gröna ögon. Gröna ögon som ser frågande på mig, väntar på mitt svar.

"Ja, absolut! Jag vill hemskt gärna se vilka-det-nu-var-som-spelade-på-Utopia-den-kvällen" får jag tillslut fram, och han ler som svar, tar ett hårdare grepp om min hand och drar mig försiktigt ur folkmassan. För tio minuter sedan såg jag honom för första gången, och nu går vi hand i hand som om det vore en självklarhet. För exakt åtta minuter sedan tittade han på mig medan han höll upp en extra cigarett. Man får inte röka i publiken, det kan börja brinna tänkte jag, och skakade försiktigt på huvudet.

”Då måste jag få krama dig istället!” ropade han för att överrösta musiken. Han luktade rök och en gnutta öl, och kramade mig så hårt att jag nästan gick sönder. Men inte av smärta. Tvärtom.

Hela nästa konsert står han bakom mig, lutar sin haka mot mitt huvud. Han håller sina solbrända armar runt min kropp, och viskar då och då små kommentarer gällande bandet i mitt öra. Själv struntar jag helt i bandet, kan bara tänka på att denna superfina pojke står och kramar mig och ingen annan av alla snygga festivaltjejer som cirkulerar på området.

 Att sedan få hans tält utpekat på campingen, ett nummer skrivet på armen med kladdig kajal, ett ”Snälla ring mig i morgon så går vi på Kent ihop” och en försiktig kindpuss räcker för att få mig att inse. Alla osäkra tonåringar måste få gå på festival och bli lite kramade av främlingar. 

När jag var fjorton år blev jag någons flickvän för första gången. Lilla fjortonåriga jag som knappt vågade hälsa på nya människor hade träffat en Oscar som var sjutton, lång, blond och spelade lite för mycket dator. Men viktigast av allt, han ville vara med mig. Tre år yngre, supertöntiga jag.

Oscar bodde i Stenungssund, och varje gång jag satt på RÖD EXPRESS mådde jag nästan illa av nervositet. Det var inte kärlek som pirrade i magen, utan rädslan över att göra något fel, att göra honom arg, eller värst av allt att få honom att faktiskt inse hur tramsig och liten och obetydlig jag var. 

Men jag tror faktiskt att denna pojke gillade mig rätt så mycket, för varje gång jag klev av den svettiga bussen stod han där och strålade som en sol. Och känslan av att veta att det var på grund av mig skrämde iväg åtminstone lite av det rädda magpirret.

När man är sjutton år och pojke ser man kanske på det där med att vara tillsammans på ett annat vis än om man är fjorton år och tjej. Jag ville mest hålla handen, spela wow och gå promenader. Men Oscar var alltid mer sugen på att ligga i sängen, se på film och kramas. Varje gång han föreslog det blev jag helt stel i kroppen. För jag visste att det hör till att åtminstone kramas när man ligger i sängen.  Han var ju trots allt min pojkvän.

”Sanna, kan du inte slappna av lite?”

Klart jag inte kunde slappna av. Jag låg i en 160 cm säng med min pojkvän i bara underkläder, och allt jag kunde tänka på var snällasnällasnällakollaintepåminkropp. För inte nog med att jag hade pojkvän, jag hade även en gnagande känsla inom mig om att jag inte var smal nog. Inte fin nog. Inte passande för att ligga halvnaken i en sjuttonårig pojkes säng. Vilket är enormt ironiskt nu fyra år senare, då jag faktiskt inser att fjortonåriga Sanna nästan försvann, så smal var hon. Och det såg även Oscar, så när jag skräckslaget viskade Jaggillarintenärdutarpåminmage fnös han och svarade

”Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal”.

Pojkar kommer och går, och efter en relativt kort tid gjorde vi slut, men en liten del av honom sitter fortfarande kvar i mig. Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal. Ett så idiotiskt uttalande av en sjuttonårig pojkvän som inte hade någon aning om vad han snackade om har hemsökt mig om och om igen under dessa år.

Idag kan jag greppa hur mycket som helst. Och det är så det skall vara Oscar, kom ihåg det.