haltande.blogg.se

Idag har jag trängts med folk på stan. Avskyr rea, får panik av varma provrum, kläder som inte passar och irriterade människor som köar. Fy 17. Skulle egentligen försöka mig på ett par jeans. Men nej, kom hem med ett par klänningar istället. Jag och jeans kommer helt enkelt aldrig bli till ett. Kanske lika bra det, för man blir allt bra söt i klänning. Har för övrigt hittat den perfekta klänningen, den är så fin att jag bara dör lite så fort jag tittar på den. Bild kanske kommer när jag väl skall ha på mig den, vilket måste vara ett väldans speciellt tillfälle. 

Imorgon skall jag upp tidigt som tusan för att åka till Stockholm. Tur att jag har en syster som påminns-smsar kvällen innan, för jag hade fått för mig att tågskrället skulle gå en timma senare än det egentligen gör. Det märks tydligt vem som har koll i syskonskaran helt enkelt, och inte är det jag. Men ja, Stockholm blir fint, har inte vart där på ett bra tag nu känns det som. Skall krama på alla fina personer, speciellt dom små systersönerna/döttrarna (Jag är så pass gammal att jag är moster. En ascool sådan.) Och från Stockholm bär det av till Berlin på nyår, kommer bli bästa. Nyåret. Ever. Så det så. Skall ta massor av bilder på precis allt, och sedan blogga skiten ur er alla när jag kommer hem igen. Kram och sånt.  

Idag har jag pysslat så mycket som man bara orkar göra när det är jul. Jag har målat, glittrat, bakat, kokat, slagit in, rimmat och gräddat. Är helt utmattad. Grät lite över att kolorna inte blev som jag ville också, fick kasta en hel sats. Tur att man bara känner behovet av att pyssla en gång om året. För övrigt är klockan över tolv och det är rent tekniskt sett julafton. Men nej, för jag har inte hunnit sova än, så tänker verkligen inte önska god jul.  

 

   

I torsdags var jag i staden hela långa dagen. Jag och mor min smet in på tolv-visningen av The Hobbit, som jag inte hade hunnit se än. Den var bra, jag var jättenöjd. Mamma sov, hon var inte lika nöjd. Pojkarna på raden bakom kastade popcorn i mitt hår, och då tog lilla rädda Sanna över, så jag vågade inte ens vända mig om och skälla. Även om dom var små och målbrottiga.

Efter bion styrde vi våra steg till konstmuseet. Där slipper man popcornkastande pojkar, vilket är skönt. Det var meningen att vi skulle förundras av August Strindbergs konst, men han är lite för svår och kvinnohatande för att jag skulle känna mig imponerad av hans kluddiga tavlor och vardagliga fotografier. Istället smög jag efter en liten pojke som var där med sin pappa, och som ville ta på alla tavlorna. Pappan var irriterad, pojken var busig. En jättehärlig kombination enligt mig, men kanske inte enligt pappan.

Men som tur var så kunde man kolla in andra utställningar också, så jag tillbringade lite extra tid med att granska duktiga Klara Kristalovas skulpturer in i minsta detalj. Mycket roligare än Strindberg om jag får säga det själv. Jag hade också velat göra hästrumpor i lera hela dagarna.

På kvällen åkte mamma hem, och jag besökte Sticky Fingers med mina fina klasskamrater. Jag hatar torsdagssticky, men vi hade kul ändå. Egentligen så kan alla ställen bli bra, så länge ens vänner är gosiga, glada och lagom fulla. Vilket vi alla var. Mycket trevlig dag/kväll/natt helt enkelt. 

Förra fredagen firade vi finfina Sandras födelsedag med Kalvsund-fest. Temat var rock, folk var extra häftiga och vi dansade hela natten lång. Alla var glada och pussades, sådana fester tycker jag om. Förövrigt har jag hemskt snygga vänner, blir nästan lite avundsjuk.  

 

 

  

Igår var en märklig dag. Sov länge och vaknade till nyheten att Mew hade bokats till Hultsfred. Så fint. Blev så glad att jag nästan grät. Men bara nästan. Senast jag såg Mew var på Peace and Love 2010, när i princip 99 % av hela festivalen var och gungade till Jay-z stod jag och min älskade syster längst fram och snurvlade till She Spider och Am I wry? no. Ja, hela morgonen svävade jag på moln, ett bra bandsläpp kan göra mig så glad, det är nästan lite knasigt.

Tyvärr så försvann den glada känslan relativt fort, när jag loggade in på Facebook och gjorde misstaget att kommentera en f.d. Klasskamrats status gällande ämnet vi alla älskar, Sverigedemokraterna. För er som inte vet det är jag från skärgården, där fördomar och rädsla frodas, vilket resulterar i att en för stor grupp människor sympatiserar med SD.

Jag brukar vanligtvis hålla mig borta från konversationer gällande SD och deras dumheter på sociala forum och medier, då partiets anhängare har ett väldigt speciellt tillvägagångssätt när de argumenterar, om man ens kan kalla det argumentation. Deras svenska brukar inte heller vara på topp (Detta är dock bara en generalisering, jag säger inte att alla sverigedemokrater skriver som krattor. Men majoriteten.)

Det hela slutade med att jag gick och lade mig med sönderskrivna fingrar, en kokande ilska i kroppen och troligtvis ett par nya ovänner. Hann även bli anklagad för förtal (vilket jag tycker är väldans underhållande), relativt påhoppad och dumförklarad av finfina herrar (läs småpojkar) som inte riktigt hade koll på internetettikett (om det nu finns någon sådan).

Det gör mig otroligt ont att så många människor faktiskt står bakom Sverigedemokraterna, utan att de egentligen vet vad det innebär. Många SD-anhängare har inte den blekaste aning om vad som faktiskt står i partiprogrammet, utan väljer bara att stötta och gorma på grund av rädsla för människor från andra länder. Människor från andra kulturer som har blivit en del av ett Sverige som tydligen har blivit så jäklans viktigt att bevara.

Jag kan självklart inte tala för alla, men för mig är Sverige inte Sverige utan mångkultur och invandring. Vi behöver andra kulturer, och framförallt behöver vi alla inse att ingen är bättre än någon annan baserat på vilket ursprung man har. Sverige är ett land med bra förutsättningar, som skall vara tillgängligt för folk som behöver skydd. Som behöver ett nytt liv, på en ny plats.

Att SD har mottot ”det var bättre förr” och vill spola tillbaka tiden ett par hundra år gör mig förundrad, men inte förvånad. De vill inte höra talas om jämställdhet, vill att skolan skall betona kristna värderingar (vad hände med religionsfriheten?) och tycker att vi behöver lägga en hel massa pengar på krigsflygplan. Vi fina duktiga Svenskar som krigar så mycket. Addera sedan lite järnrör, horskrik, babbetrams, fula folkdräkter och fusk med sjukpenning. Är det verkligen ett parti vi vill skall leda Sverige? Nej tack, då kommer jag sluta kalla mig svensk och flytta så långt bort från detta land som möjligt, bli en riktig fullfjädrad flykting. Och då hoppas jag innerligt att landet jag kommer till, och framförallt invånarna där, behandlar sina invandrare bättre än vad Sverige gör idag.

Men, SD gör mig inte bara arg och förundrad, partiet kan även roa! Därför tycker jag vi knyter ihop säcken genom att titta in när Sverigedemokraten Margareta Larsson fd. Sandstedt (som för övrigt är mor till herr Åkessons flickvän) inte riktigt får till det under en kostnadsredovisning i riksdagen. Vilken skarp kvinna hon verkar vara. Se och njut:

Så för att denna kvällen inte skall kännas helt övervidrig lyssnar jag på Florence + The machine och minns konserten i somras på Way out West. Gudars vad fint det var, avgudar Florence Welch till tusen. Att precis varenda en av hennes musikvideos är väldans välgjorda gör inte saken sämre (ja, jag älskar snygga videos. Finns det något bättre?). Finast är nog denna skulle jag tro:  

I lågstadiet svingade vi oss i lianerna, lekte alla-bränner-alla och spelade brännboll så fort det var varmt nog att förflytta lektionen ut på gräsmattan.

I mellanstadiet blev det plötsligt lite mer seriöst, vi körde tjejerna mot killarna så fort tillfälle gavs. På den tiden var vi fortfarande små, barn och lika stora, så det blev rättvist.

I högstadiet gick det seriösa till överdrift. Plötsligt skulle vi springa på en viss tid, hoppa minst 120 cm i höjdhopp och hitta alla kontroller i orienteringen. Målet var inte längre att ha kul, utan målet var att få högsta betyg. Det roliga var bortblåst, det kändes jobbigt att duscha efter gympan och killarna knuffades hårt så fort läraren tittade bort. Under biptesten sprang vi tills luften var helt borta och vi var tvungna att spy på toaletten efteråt. Av utmattning. Men självklart bakom stängda dörrar, så att vi sedan kunde gå tillbaka till resten av gruppen med ett leende på läpparna. Vi skolkade medvetet när det var redskapsgymnastik, för kullerbyttor och volter var inte vår grej.

I gymnasiet försvann lite av pressen, och vi tyckte det blev en gnutta kul igen. Trots att vi ibland grät efter springtesten, självklart i smyg. Trots att vi skrattade lite generat och blinkade bort tendensen till tårar så fort de stora starka pojkarna sköt bollen lite för hårt i våra magar. Nu fungerade inte tjejerna mot killarna längre, som det gjorde på mellanstadiet, för nu var pojkarna så mycket större. Och längre. Och starkare. Istället för att inte ens närvara på redskapsgymnastiken kunde vi stå för att trapetser och bockar aldrig varit våra bästa vänner, och vi kunde sitta vid sidan av och känna att det är okej att inte vara bäst på allt.

Men idag tog det slut. Min sista gymnastiklektion någonsin är avklarad. Det känns så otroligt bra, skönt och lättande att aldrig mer behöva prestera fysiskt för att bli stämplad med G, VG eller MVG. Nu kan jag istället träna för att jag vill, inte för att jag måste.

(Och eh, vi är egentligen jag. Men det tror jag ni förstår. Blir så trött på alla jag-texter hela tiden, så det fick bli en schizo-version denna gången.)

Jag är verkligen ingen radiolyssnare. Lyssnar i princip aldrig. Har dock en stor förkärlek till Sveriges radio-appen, för då kan man lyssna på de intressanta programmen och slippa den lite för tråkiga radiomusiken. Tankesmedjan passar bra innan man lägger sig. P3 dokumentär under promenaden till och från skolan. Korrerapporten när man diskar. Ja, det funkar helt enkelt.

Men nu är musikhjälpen igång igen, och då kan jag inte låta bli att lyssna. Med tanke på att denna tisdag har varit (nästan) helt lektionsfri och jag har fått mig ett släng av pissont i magen så har dagens schema sett ut som följande:

- Stigit upp. (lite för sent för att det skall vara okej)

- Tagit plats i soffan men mysfilt och musikhjälpen på datorn.

- Proppat i mig värktabletter, knäckebröd med pesto och hinkat litervis med vatten.

-Tänkt på att jag borde plugga inför slutprovet i filosofi som inträffar imorgon, men istället sovit lite middag.

Enormt produktiv dag må jag säga. Om jag hade vart lite tätare hade jag för övrigt budat hem FKP Scorpios konsertpaket inför 2013. Hade inte vart fel. Men nu är jag tyvärr inte så rik. Har dessutom slarvat bort mitt tomma bankkort. Toppentisdag helt enkelt!

Om du däremot råkar ha lite cash över så buda på: http://www.tradera.com/gratis-konserter-hela-aret-2013-for-2-personer-auktion_280404_170840626

Jag tycker väntrum på sjukhus är sorgliga. Folk sitter där och har ont, är ledsna eller stressade. Ibland alla tre. Ingen tittar någon i ögonen. Ingen pratar med någon annan. Och varje gång sköterskan kommer utrusande och mumlar fram fel namn ökar ilskan bland den väntande skaran. Väggarna är alltid målade i gråa och tråkiga färger, möblerna är obekväma och vintertid är små fula plasttossor placerade på alla fötter som stressande dunkar i takt med sekunderna som springer iväg.

Men idag när jag satt och bidade min tid i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus kom det in en liten dam som inte alls följde den svenska tråkiga normen. För det första, hon hade inga blåa tossor på sig, fastän det var blött ute! Hur vågade hon? För det andra log hon när hon gick in, och tittade på oss som redan satt där. Söt som socker var hon, och väldigtväldigtväldigt rynkig. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, så hon stegade bestämt fram till stolen bredvid mig och började prata. Under loppet av en halvtimmas väntade hade jag fått reda på allt om hennes barnbarn, katter, döda man och vilka TV-program hon gillade. Sedan blev mitt namn uppropat.

Ett samtal har aldrig gjort mig så ledsen förr i hela mitt liv. Har ont i magen. För hur glad och pratsam denna damen än var så lös världens hemskaste, elakaste ensamhet igenom. Ögonen hängde liksom inte med när hon log. För egentligen så ville hon hellre sitta och prata med sina barnbarn eller sin döde man, än med en helt främmande 18-åring i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus. Men det var inte hennes val.

Nu skall jag lägga mig i sängen och gråta över att man tillslut kommer bli gammal och så galet ensam. Fy 17.  

Okej, nu var det meningen att jag skulle skriva ett glatt inlägg om att jag har vart och lagat mat med fina Eric idag och fixat finaste lugg-snurran. Men nej. Kom precis hem till min lilla stuga igen, och varken Katten eller Ebba är hemma. Jag får inte igång vår värmefläkt. Det är kaos. Jag sitter med tre täcken virade runt mig, och darrar som ett as. Så ja, om jag inte dyker upp i skolan imorgon/inte svarar på sms/inte är inne på ansiktsboken så kan jag lova er att jag har frusit ihjäl över natten. Det är fanimej rimligt. (Ni kan få en bild på luggen i alla fall. Se så fint. Även om jag var jättestressad och fick springa till färjan, men fokusera på luggstruntet, inget annat.)

 

Idag fyller min mamma år. Inte för att vara partisk eller så, men hon är den bästa personen som finns.

Hon är en sån mamma som ringer nästan lite för ofta till sin utflugna döttrar och som bara genom att höra orden hej mamma kan förstå om något är fel.

Hon är en sån mamma som på egen hand har uppfostrat sina döttrar, och gjort det så jävla bra.

Hon är en sån mamma som spontant beställer en resa till Island bara för att det är kul.

Hon är en sån mamma som ibland blir besviken, men aldrig arg, när hon får reda på vilka dumheter hennes yngsta dotter utsätter sig för.

Hon är en sån mamma som inte är jättebra på att baka eller laga mat, men som kramas mysigast i hela världshistorien och alltid har bra saker att säga.

Hon är en sån mamma som berättade sagor om giraffer med klumpfötter och läste högt varje kväll, trots att man kanske egentligen var lite för gammal för sånt.

Hon är sån mamma som man kan ha som sin allra bästa vän.

Hon är en sån mamma som är skitsnygg, men som trots allt säger till sin dotter med värdelöst självförtroende du är den vackraste på hela jorden.

Hon är en sån mamma som man aldrig vill skall bli gammal, aldrig vill skall försvinna.

Hon är en sån mamma man kan ligga och ha ont i magen av saknad efter.

Och hon är min mamma, hur fint är inte det? Länge leve underbara mammor.  

Äntligenäntligenäntligen är det december! Utan tvekan årets bästa månad då man får pynta hela huset, sitta inne och dricka varm choklad, köpa fina presenter till alla man tycker om, baka lussekatter/pepparkakor, bara råka äta degen istället och få superont i magen, följa julkalendern även om man är lite för gammal, förhoppningsvis göra ett par snöänglar, lyssna på supertöntig julmusik, krama om hela sin familj den 24e och festa in det nya året en vecka senare. Kan det bli bättre? Svar nej.

På tal om den töntiga julmusiken så har ni min egna spotifylista här: Årets bästa månad.
Fast den är inte töntig, den är supercool. Så ni vet.