Måndagsdepp.
Ni saknade era kärlekar. Ville nog hem innerst inne. Själv var jag fjorton år, inte i närheten av kär i någon och nyfiken i hela kroppen.
200 000 invånare är inte så värst mycket, och vi hade utforskat nästan hela staden ihop, så det fanns ingen risk för att jag skulle virras bort. När jag gick där längst Laugavegur kändes det så stort. Det var så lätt att känna sig fri på den tiden. När man var liten. Varje skyltfönster kändes nytt utan en ansvarsfull mamma vid sin sida, och varje steg kändes vuxet. Jag tog till och med nog mod till mig för att våga fråga om vägen på knagglig engelska. Även om jag visste exakt vart jag skulle ville jag testa. Och även om det var till en söt gammal tant med snälla ögon.
Idag blundar jag och önskar mig tillbaka. Tillbaka till den känslan av frihet, av att stå på egna ben. Idag räcker det inte med att gå själv på okända gator i främmande städer. Jag har försökt. Hur jag än gör så finns alltid den där känslan kvar av att något håller mig tillbaka. Då var det så enkelt, nu är det oändligt mycket svårare. Skall jag känna samma sak nu måste jag försätta mig i fara på ett helt annat vis än då. Då när en timmes strosande kring Reykjaviks gator och torg kändes som världens största sak att göra. Nu känner jag mig sällan fri, men vet inte heller vad det är som hindrar mig. Troligtvis ingen annan än mig själv.
Fint Sanna!