Tisdagslektyr.
Idag dejtar jag dessa två guideböcker, panikpackar och peppar som tusan inför resan. Kommer bli bra månader framöver känner jag.
En stormkväll.
Det skall tydligen vara storm här på bästkusten. Inget jag har märkt av så värst mycket inne ifrån sängen under dagen. Men ja, efter fem Breaking Bad-avsnitt i sträck kände jag att det var dags att ta en liten promenad runt ön i alla fall, oavsett väder.
Efter cirkus en kvarts promenixande med god musik i öronen ringde telefonen. Okänt nummer. Jag blev förskräckt men bestämde mig ändå för att svara. I andra sidan luren hörde jag tunga andetag och en röst som viskade....
haha, nej. Skoja ba. Fick ett litet sug efter att förvandla denna faktiskt goda histora till något läskigt a la storm-skräck. Men nej, ni får den rätta versionen istället:
Det var ingen som andades otäckt på andra sidan, utan en superrar pojke som jobbade som bidragsvärvare för projektet Kvinna till Kvinna (som jag för övrigt tycker är asbra!) Efter att ha tagit skydd mellan två sjöbodar (fett skärgårdsmysigt) fick jag berättat för mig om hur kvinnors situation är i bland annat Kongo. Denna lille man kan inte ha jobbat där länge må jag säga, för det var med enormt darrig och nervös röst han, helt innantill lär tilläggas, förklarade och förklarade och förklarade om vad som måste göras och hur hemskt det är här i världen. Han kom liksom aldrig fram till punkten där han skall be om pengar. Efter fem minuters föreläsning kunde jag inte låta bli att fnittra till och fråga hur mycket pengar de vill ha i månaden. Klart denne charmör redan hade vunnit över mig liksom, jag dör ju sötdöden på blyga personer som ändå gör något läskigt för den goda sakens skull (vem fasiken vill egentligen frivilligt ringa till okända suringar och be om cash liksom?)
Så ja, efter ett samtal från årets gulligaste bidragsvärvare kan jag stolt meddela att jag nu delar med mig av mina slantar till Kvinna till Kvinna. Honnör för mig själv, från badrummet! (Vi har för övrigt exakt samma kakel som jag brukade använda på The Sims back in the days.) Heh. Puss på er godingar!
Muuuuusigt värre
Idag har vart en så fin dag!
Hängde med det här underbara gänget (mina favoritpersoner just nu, godaste ettan i stada')
Vi åkte på bondgårdsbesök, halleluja för kalvar säger jag bara. Vi fick klappa och gosa mest vi ville med typ dygnsgamla kobäbisar. Kolovern inom mig slog volter av lycka. Tror nästan jag tyckte utflykten var bäst, då många av kidsen hade svårt för bajslukten inne i ladan. Det struntade jag fullständigt i, fokuserade mest på mular och sträva kalvtungor mot min hand <3
Har du tid över, smit in på en bondgård och klappa kalvar, lovar att du kommer vara glad i minst en vecka efteråt!
OBS: Tyvärr kommer du lukta gödsel lika länge. Hjälper ej att duscha.
Candy Crush
Confessiontime:
Jag är helt besatt av candycrush. Sedan min syster avslöjade hur man kan få nya liv snabbare på mobilen spelar jag detta gamefromhell 24/7. Grät nästan av lycka härom natten när jag klarade en jättejättesvår bana. Fucked, jag vet.
Tyvärr har mina så kallade vänner (ni vet vilka ni är) bildat en pakt där alla vägrar att skicka ”gå-vidare-biljetter” till mig. SÅ JAG KOMMER INGENSTANS. Typ dör panikdöden. Får ärligt lite ångest. Kommer inte kunna sova inatt.
Något som glädjer mig är att min syster är lika dan, fast en miljon gånger värre. Som hon själv sa ”två systrar, en hjärna och minst 75 beroenden”. Sant så sant.
Men ärligt, om ni är mina vänner, hjälp mig nu. Vi skall stå vid varandras sida i nöd och lust. DETTA ÄR MIN NÖD, OKEJ?
Så här känner jag att relationen mellan oss är just nu:
Ni:
Hipp hipp hurra!
Vill ni veta en häftig sak? Igår, alltså den 16e oktober, fyllde min blogg ett år! Hurra hurra för min offentliga dagbok. I början bloggade jag bara för mig själv, och berättade inte för någon att mina tankar och känslor fanns nedklottrat på en blogg.se-domän. Men gudars vad tråkigt det blev i längden, och respons från andra gör allt mitt skrivande bättre. Så nu står jag här, ett år senare, och ni kan läsa det jag skriver. Bra va? Och att ni läser gör mig megaglad, gillar er!
För att fira detta kör jag en äkta #Throwbackthursday och ger er mitt första ordentliga inlägg. Om hur det känns att vara fjorton och orolig över hur ens kropp ser ut. Lite deppigt firande kanske, men lite läsvärt i alla fall.
SÅ LÄNGE DU INTE KAN FÅ GREPP SÅ ÄR DU SMAL.
När jag var fjorton år blev jag någons flickvän för första gången. Lilla fjortonåriga jag som knappt vågade hälsa på nya människor hade träffat en Oscar som var sjutton, lång, blond och spelade lite för mycket dator. Men viktigast av allt, han ville vara med mig. Tre år yngre, supertöntiga jag.
Oscar bodde i Stenungssund, och varje gång jag satt på RÖD EXPRESS mådde jag nästan illa av nervositet. Det var inte kärlek som pirrade i magen, utan rädslan över att göra något fel, att göra honom arg, eller värst av allt att få honom att faktiskt inse hur tramsig och liten och obetydlig jag var.
Men jag tror faktiskt att denna pojke gillade mig rätt så mycket, för varje gång jag klev av den svettiga bussen stod han där och strålade som en sol. Och känslan av att veta att det var på grund av mig skrämde iväg åtminstone lite av det rädda magpirret.
När man är sjutton år och pojke ser man kanske på det där med att vara tillsammans på ett annat vis än om man är fjorton år och tjej. Jag ville mest hålla handen, spela wow och gå promenader. Men Oscar var alltid mer sugen på att ligga i sängen, se på film och kramas. Varje gång han föreslog det blev jag helt stel i kroppen. För jag visste att det hör till att åtminstone kramas när man ligger i sängen. Han var ju trots allt min pojkvän.
”Sanna, kan du inte slappna av lite?”
Klart jag inte kunde slappna av. Jag låg i en 160 cm säng med min pojkvän i bara underkläder, och allt jag kunde tänka på var snällasnällasnällakollaintepåminkropp. För inte nog med att jag hade pojkvän, jag hade även en gnagande känsla inom mig om att jag inte var smal nog. Inte fin nog. Inte passande för att ligga halvnaken i en sjuttonårig pojkes säng. Vilket är enormt ironiskt nu fyra år senare, då jag faktiskt inser att fjortonåriga Sanna nästan försvann, så smal var hon. Och det såg även Oscar, så när jag skräckslaget viskade Jaggillarintenärdutarpåminmage fnös han och svarade
”Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal”.
Pojkar kommer och går, och efter en relativt kort tid gjorde vi slut, men en liten del av honom sitter fortfarande kvar i mig. Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal. Ett så idiotiskt uttalande av en sjuttonårig pojkvän som inte hade någon aning om vad han snackade om har hemsökt mig om och om igen under dessa år.
Idag kan jag greppa hur mycket som helst. Och det är så det skall vara Oscar, kom ihåg det.
Taggen är total.
Okej, nu får det ta mig tusan vara nog. Efter fyra dagar konstant degandes i min fantastiska säng känner jag att MÅTTET ÄR RÅGAT! Upp och hoppa, ta tag i ditt liv, sluta slappa osv. Osv.
Att håret typ har självdreadat sig och att nacken är helt öm är tydliga tecken på att det har gått lite för långt. Så jag har, tro det eller ej, duschat och tagit på mig kläder som inte är mjukisbyxor/morgonrock/gamla pojkvänst-shirts. Klapp på axeln dära!
Och det är inte vilka trasor som helst, utan nya. Hemklickade från asos (älskar den sidan asso) och redo att göra Göteborgshösten med mig. Tyvärr har jag redan fläckat ner klänningen lite när jag stekte baccon till mig och Sara igår, hehehe #Köksmästare. Men det är okej, bacconfett happens liksom.
MEN SÅ HÄNDE DET! Som den superbloggare jag är tänkte jag ta ett stycke höstfräscha outfitbilder, och upptäckte med fasa att någon (läs jag) har kommit åt en mördarinställning på vår Nikon. Alla bilder blir 100 % sudd och oskärpa. Jag gråter då min otekniska hjärna inte finner felet.
Så tadaaa kära vänner, här får ni assnygga outfitbilder, med nya accesoraren oskärpa. Wiiiho. Om någon har lust att komma ut till Vrångö och trycka på rätt knapp så att allt blir bra igen, BE MY GUEST.
Sova hela daga' och festa hela natta'.
Typ så himlans mycket saknad på samma gång.
Frankenstein bor i mitt kök.
Bottengeggan
