Fittan.
Jag ser dem från långt avstånd. Fyra killar som står i grupp precis vid ingången till ungdomsmottagningen. Jag hinner tänka på att det är lite konstigt att de står där utanför så här tidigt, mottagningen har precis öppnat. Sedan blir jag orolig. Det ser nästan ut som om dom vakar över porten, och det är vakter som mitt förstånd genast känner att jag inte vill möta.
Tio meter kvar till dörren. Fem. De har sett mig sedan länge, och granskat mina steg hela vägen fram. Jag går med snabba steg, blicken ner i marken. Tar tag i handtaget och känner mig översköljd av trygghet.
Lite för tidigt.
Innan dörren stängs hör jag ett hårt ”Är det något fel på din fitta eller?”.
Något fel på fittan. Nej, det är inte något fel på min fitta. Min fitta är fan helt perfekt. Men oavsett fittstatus så är det inget den här killen, eller några andra killar, har med att göra. Ilskan som flödar genom min kropp när jag skriver detta är enorm, men just där och då kände jag mig inte arg. Jag kände mig äcklig.
Äcklig över att jag tidigt en tisdagsmorgon gick till ungdomsmottagningen för att prata om alla problem som har uppstått i och med att jag satte in min P-stav. Äcklig över att jag har ont i hela min kropp på grund av hormonerna. Äcklig över att mitt humör har blivit till en berg-och-dalbana. Men framförallt äcklig för att en helt okänd tonårspojke talade om mitt kön som om det var något han hade att göra med.
På hela resan hem spelade jag upp scenen om och om igen i mitt huvud. Varje gång reagerade jag argt, kom med piskande come-backs om patriarkatets inflytande på unga killar. I fantasin var jag en superfeminist som inte tog någon skit. Tyvärr är man inte så modig i verkligheten alla gånger. Självklart kändes de kaxiga alternativa utgångarna av morgonens händelse mycket bättre än hur det faktiskt gick till. Att jag ljudlöst smet in på toaletten och grät över att vem som helst tydligen kan ifrågasätta min fina fittas funktionalitet.
Så, alla ni som har fått liknande kommentarer, bli arga.
Bli helt jävla rasande.
Gråt om ni vill det.
Bli chockade.
Reagera.
Förstå att ingen ha rätt att säga så om era kroppar.
Skäms inte över att ni kanske inte vågade bli arga när det hände.
Och glöm inte bort att det inte är fel på några fittor här inte.
Våra fittor är fan bäst.
59 minutes in heaven med Jimmie
Ni som inte än har sett Jimmie Åkessons avsnitt i SVT-serien Nyfiken på partiledaren borde göra det ögonaböj. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, men något med den mannan gör att jag får rysningar i hela kroppen, and not the good ones. Det kan ju bero på det faktum att han är ledare för Sveriges vidrigaste parti... men det är något annat hos honom också som får mig att dra paralleller till sektledare och avföring.
Det som gör mig nästan argast är när han talar om sina minnen från sandlådan som liten. Att han snackar om hur kan kände en känsla av VI mot DOM redan då. Så jävla mycket bullshit, fyraåringar kan orimligen uppleva den känslan baserat på kultur och hudfärg. Gör om gör rätt Jimmie, eller bara gör ingenting så vi slipper dig inom svensk politik tack.
Dock blir jag lite fnittrig över att person efter person från hans skolgång går ut i media och beskriver Jimmieboy på ett lite annat (och troligen mer sanningsenligt) vis än han själv gör.
Slutsats: Ut med rasisterna (och in med feministerna) valet 2014!
Puss <3
Flashback från en söndergråten gammal dagbok.
Visat 18.08
Han ser det, men väljer att inte svara. Precis just då sprider sig ett obehag i min kropp. Det är liksom inte första gången han gör så här. Läser. Ignorerar. Trots försök efter försök att fokusera på annat borrar sig den lilla jävla gröna fläcken genom alltalltallt. Jag är online. Han är online. Jag tänker på honom. Han tänker inte på mig.
Att man inte kan sudda bort ett meddelande. För just nu fyller min hälsning ingen annan funktion än att jag blir mer och mer förtvivlad. Och han, ja han försvinner lite längre bort för varje gång jag skickar ett försiktigt hej.
Loggar in på Skype. Även där möts jag av en grön fläck bredvid hans profilbild. Online. Så klart. Jag vet ju att han sitter vid datorn. Tittar på klockan. 18.34. Blir det dumt att skriva här också? JA, skriker min självbevarelsedrift, men trots detta lyder inte händerna. Knappar med snabba fingrar in ett meddelande även här.
Som tur är finns det ingen leveransrapport på Skype, så jag kan inbilla mig att det finns en annan anledning än den självklara till varför han inte svarar. Tar en promenad istället. Orkar inte tänka på honom mer, orkar inte gå in på hans profil gång efter gång.
Skickat 20.29: ”Men tja! Missade att du skrev! Vad har du för kvällsplaner?”
Att ligga på sängen och tänka på dig. Vi båda vet det, men ingen skriver sanningen. Vi båda vet även att du inte alls missade mitt tidigare meddelande. Och du vet dessutom att min båt precis har gått. Så att jag inte skulle få för mig att hänga med dig hela kvällen. Smidigt och diskret tänkte du säkert. Men tyvärr är det så smärtande uppenbart.
Den här gången är det jag som ser, utan att svara. Skillnaden är bara att du tycker det är lättande, när jag inte kan få ro i kroppen utan svar från dig.
Lika bra att logga ut. Hela processen kommer ändå upprepas imorgon. Det är så vår relation ser ut. Jag trånar, du står ut.
30/12
Mina tår skrapar mot badkarskanten. Körsbärsrött kallade du färgen på mina naglar, det kanske stämmer. Körsbärsrött är trots allt en bra färg. Från ytan ringar rök, värmen biter tag i benen. Jag kan inte bestämma mig om det gör ont eller inte. Lite kanske. På ett skönt vis. Skummet makar sig framåt när jag blåser. Min hud tål inte parfymen, men det struntar jag i. Ibland behöver man så många bubblor och så mycket skum att det nästan inte får plats i karet.
Spegelglaset har redan immat igen. Samma sak med fönsterglaset.
Kanske är det värmen från vattnet som gör det. Eller bakfyllan. Men orden i boken vill inte samarbeta, utan svävar mest runt. Jag tänker på annat, men skummar konsekvent igenom texten utan att lägga mycket energi på vad det faktiskt står på de fuktiga sidorna.
Istället stormar tankarna runtruntrunt. Jag släpper liksom, och då blir det livat där inne. Vissa kanske tänker i bilder, jag tänker i ord. Bildar meningar, släpper orden och bildar nya. Det är som att jag hela tiden utgår ifrån att allt är en berättelse, som måste skrivas på rätt vis. Annars får det vara. Vill egentligen bara greppa en penna och få bort lite, det är så dålig ordning där inne. Ja, just nu skrivs då inte allt på rätt vis. Utan snarare helt jävla fel.
Ibland blir jag faktiskt förvånad över hur dålig koll jag har på mig själv. Dålig struktur. Det svåraste är när en och samma person tänder olika känslor. Plockar upp för mycket ur stormen. För kan man vara arg på någon som också gör en så himlans glad? Kan man gilla någon som sekunden tidigare har gjort en helt galen av hjärteont?
Det hade vart så mycket enklare om man bara kunde känna en sak i taget. Då hade värmen från badkaret tryckt bort allt annat inom mig just nu. Tänk så skönt det hade varit.
Hipp hipp hurra!
Vill ni veta en häftig sak? Igår, alltså den 16e oktober, fyllde min blogg ett år! Hurra hurra för min offentliga dagbok. I början bloggade jag bara för mig själv, och berättade inte för någon att mina tankar och känslor fanns nedklottrat på en blogg.se-domän. Men gudars vad tråkigt det blev i längden, och respons från andra gör allt mitt skrivande bättre. Så nu står jag här, ett år senare, och ni kan läsa det jag skriver. Bra va? Och att ni läser gör mig megaglad, gillar er!
För att fira detta kör jag en äkta #Throwbackthursday och ger er mitt första ordentliga inlägg. Om hur det känns att vara fjorton och orolig över hur ens kropp ser ut. Lite deppigt firande kanske, men lite läsvärt i alla fall.
SÅ LÄNGE DU INTE KAN FÅ GREPP SÅ ÄR DU SMAL.
När jag var fjorton år blev jag någons flickvän för första gången. Lilla fjortonåriga jag som knappt vågade hälsa på nya människor hade träffat en Oscar som var sjutton, lång, blond och spelade lite för mycket dator. Men viktigast av allt, han ville vara med mig. Tre år yngre, supertöntiga jag.
Oscar bodde i Stenungssund, och varje gång jag satt på RÖD EXPRESS mådde jag nästan illa av nervositet. Det var inte kärlek som pirrade i magen, utan rädslan över att göra något fel, att göra honom arg, eller värst av allt att få honom att faktiskt inse hur tramsig och liten och obetydlig jag var.
Men jag tror faktiskt att denna pojke gillade mig rätt så mycket, för varje gång jag klev av den svettiga bussen stod han där och strålade som en sol. Och känslan av att veta att det var på grund av mig skrämde iväg åtminstone lite av det rädda magpirret.
När man är sjutton år och pojke ser man kanske på det där med att vara tillsammans på ett annat vis än om man är fjorton år och tjej. Jag ville mest hålla handen, spela wow och gå promenader. Men Oscar var alltid mer sugen på att ligga i sängen, se på film och kramas. Varje gång han föreslog det blev jag helt stel i kroppen. För jag visste att det hör till att åtminstone kramas när man ligger i sängen. Han var ju trots allt min pojkvän.
”Sanna, kan du inte slappna av lite?”
Klart jag inte kunde slappna av. Jag låg i en 160 cm säng med min pojkvän i bara underkläder, och allt jag kunde tänka på var snällasnällasnällakollaintepåminkropp. För inte nog med att jag hade pojkvän, jag hade även en gnagande känsla inom mig om att jag inte var smal nog. Inte fin nog. Inte passande för att ligga halvnaken i en sjuttonårig pojkes säng. Vilket är enormt ironiskt nu fyra år senare, då jag faktiskt inser att fjortonåriga Sanna nästan försvann, så smal var hon. Och det såg även Oscar, så när jag skräckslaget viskade Jaggillarintenärdutarpåminmage fnös han och svarade
”Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal”.
Pojkar kommer och går, och efter en relativt kort tid gjorde vi slut, men en liten del av honom sitter fortfarande kvar i mig. Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal. Ett så idiotiskt uttalande av en sjuttonårig pojkvän som inte hade någon aning om vad han snackade om har hemsökt mig om och om igen under dessa år.
Idag kan jag greppa hur mycket som helst. Och det är så det skall vara Oscar, kom ihåg det.
Just nu.
Det börjar bli dags att skriva något om vad jag håller på med. Även om jag knappt vet själv, och även om det inte alls är så jag tänkte att hösten skulle bli.
Här om kvällen lämnade jag Lund. Ibland inträffar rätt saker, fast vid helt fel tillfälle. Och att börja plugga i Lund är helt enkelt ett sånt scenario. Något som egentligen passar mig jättebra, fast inte här och nu. Så istället för att ta sönder mig inombords så åkte jag hem till trygga Göteborg igen. Hem till folk som jag faktiskt inte behöver bevisa något för, utan bara kan vara mig själv med.
Att hela tiden vara på helspänn, träffa nya människor och vara uppmärksam på föreläsningar är något jag inte klarar av just nu. Jag behöver ta det lugnt, och faktiskt andas en liten stund. Vissa av er tänker säkert att hela grejen är ett misslyckande. Det kan jag förstå. Själv är jag bara så enormt stolt över att jag faktiskt har lyssnat på mina varningssignaler och gjorde något åt det innan allt blev för sent. För jag är en ömtålig person, som ibland pushar mig själv för hårt och sedan långt senare får stå mitt kast.
Så planen just nu är att jobba lite, skriva lite men mest bara ta det superlungt. Äta asgod mat, lyssna på bra musik hela dagarna och krama på mina favoritpersoner här hemma. Sjukt mycket bättre än en stressig termin i Lund om ni frågar mig.
Ta hand om er!
Något att bli riktigt jävla arg över.
Jag har fått min dagliga dos av ilska och gråt redan. Nej, fan hela årets dos. Läs det här, bara gör det. Oroa dig över vart världen är på väg. Oroa dig över att resten av världen inte gör någonting, utan endast tittar på. Vill skriva fingrarna darriga om just detta ämne, men känner att artikeln talar för sig själv.
http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/
Jämställd Festival!
Som ni vet gillar jag festivaler rätt så ASMYCKET! Så därför kan jag inte göra annat än att gilla denna fantastiska rörelse rätt så asmycket också! Fler kvinnor på festivalscenen, så det så! Kollakolla vilka godbitar som stöttar! (bland annat bästa Sandra Beijer, den kvinnan asså <3)
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=Ay0t7iQnPuA
Nu kanske ni tänker ”men ööööhhhhhhh, det är la bra som det är!” Men nej, det är det inte. Checka in statistiken och gråt lite över att vi festivalbesökare går miste om så jäklans många grymma kvinnliga akter som blir bortglömda och undanpetade av sina manliga kollegor.
Denna sorgesamma printscreen är tagen från http://jamstalldfestival.se/festivalstatistik/
Att inte följa normen.
Har du 20 minuter till övers så måste du titta på den här videon. Väldigt amerikansk i sitt framförande, men så stark att jag inte kunde låta bli att gråta en skvätt. Kolla, nu. Bara gör det.
Ett sommarprat om mens.
På min bästasakermedsommaren-lista ligger sommar i P1 rysligt högt upp. Sitter du vid rodret är det svårt att läsa, men radio fungerar helt briljant. I måndags så var det Liv Strömquists tur att prata, och fy 17 vad bra det var! Sjukt feta låtar, vettigt innehåll och en dialekt som får mitt feministhjärta att slå ett par extra slag. Här har ni länken, in och lyssna med er!
Kyss mig så att någonting händer, slå mig så någonting blöder.
Jag brukar nästan alltid prisa festivalkärlek. Tycker att lite främlingsstrul och fjärilspirr i publikhavet eller på en lerig camping gör en gott.
Men när jag stod där och såg min fina väns hjärta splittras i en miljon bitar på grund av att pojken hon håller kär kysste en annan, fel människa, kunde jag inte låta bli att få en stor jävla sten i magen.
KAN DU INTE FÖRSTÅ ATT DU KYSSER FEL PERSON?! Ville jag bara skrika medan jag ruskade honom fram och tillbaka tills vettet där nere i tårna kanske lyckades nå upp till hjärnan. Kan du inte förstå att världens finaste flicka står här tjugo centimeter ifrån dig och lider i hela kroppen?
Men det gjorde jag inte, istället stod jag bara där och knöt armarna hårthårt kring min fina som tyst konstaterade mitt under tungperformancet framför våra ögon; Jo, jag bryr mig fortfarande. Jättemycket.
Synd bara att det aset till vän hon har inte gör det, och att han gladeligen sårar henne gång på gång.
406 ord om sånt som är jobbigt precis just nu.
Jag kan inte hjälpa det, men ibland är jag inte nöjd. Jag vill se mig själv i spegeln och bara älska allt från topp till tå, men det går liksom inte. Jag vill bara säga till alla att jag är supernöjd med min kropp. För det skall man vara. Det skall alla vara. Men tyvärr är så inte fallet alla dagar. Istället vrider och vänder jag på mig, finner fel efter fel. För korta ben, för mycket mage, allt känns bara aj, bort och försvinn.
Att jag därefter öppnar garderoben och bara mår illa gör inte saken bättre. Prövar plagg efter plagg och känner hur gråten fastnar i halsen. För plaggen bara klistrar sig fast, avslöjar varje fel och skriker DET HÄR SER INTE BRA UT, FATTA DET SANNA.
Hur djupt jag än gräver mig in i tonårsgarderobens värld blir jag inte gladare. Snarare tvärt om. Jag provar och provar, och blir bara mer och mer förstörd. Hur kommer det sig att kläder som förr satt så fint och gjorde mig stark nu istället bryter ner mig totalt?
Att jag sedan åker in till stan och shoppar själv för att jag skäms och hatar det gör inte saken bättre. Vill inte att mina vänner skall höra mig snyfta i omklädningsrummet. För precis så jobbigt tycker jag att det är.
Därför blir jag så himla varm i hela kroppen över att min mamma finns där. Hon ser när jag oroat står framför garderoben och hon förstår att det inte är så lätt hela tiden, att det inte går att vara glad om man inte har någonting alls som får en att känna sig fin. Över att hon säger Nu åker vi in till stan Sanna och köper något helt nytt, något som du verkligen gillar. Över att hon står utanför omklädningsrummet, byter storlekar, lyssnar och peppar. Det gör mig så tacksam. För hon hjälper mig verkligen, utan att tveka.
Nu kanske ni tycker att jag är en typisk äcklig konsument, och att jag bara bryr mig om mitt yttre. Det kan ni få göra om ni vill. Jag tycker själv att det är hemskt att jag kan påverkas så mycket av en så tramsig och världslig sak som kläder. Men tyvärr så gör jag det. Kan inte hjälpa't. Det tror jag faktiskt de flesta ungdomarna idag gör. Jag säger inte att det är rätt, men det är okej att faktiskt tycka sånt här är jobbigt. Tycker jag i alla fall.
American Apparel.
Tack American Apparel för att ni verkligen har fattat grejen med unisexkläder! Jag blir så glad över plagg som både tjejer och killar kan ha på sig, på samma villkor och allt. Superbra. Skall nog klicka mig in och köpa er flanellskjorta på en gång. Frågan är dock om jag slarvar bort alla mina underkläder OCH byxor på köpet? Känns som en oekonomisk affär i sådana fall....
Ledsenhet.
Det finns en sak som skrämmer vettet ur många. Att vara ledsen. Vi är så jävla rädda för att vara ledsna att vi gör allt i vår makt för att gömma den där klibbiga ledsenheten längst in i våra kroppar. Längst in, där ingen ser och ingen får för sig att leta. Rädslan är så stor att vi döljer med allt som finns tillgängligt. Täck för, för guds skull täck för det hemska!
Kan vi inte bara sluta. Kan vi inte låta tårar få vara tårar och ledsenhet vara just vad det är, en känsla som är lika viktig som alla andra bråkiga känslor. Vi måste sluta titta snett på hen som istället för att svara tillgjort med mig är det hur bra som helst faktiskt säger som det är, idag mår jag fasen dåligt.
För ingen lever i konstant eufori, speciellt inte vi bräckliga tonåringar. Men vi har fått lära oss att man skall skämmas över alla känslor som inte är BRA. Vi lär oss redan som små att hålla inne tårarna, även om hela kroppen skriker LÅT MIG GRÅTA FÖR HELVETTE.
Så var stolta över att ni är gråtande små liv, och försök för guds skull inte dölja några känslor. Var en explosion istället, av skrattgråtkärlekochhat. Så mår vi alla bättre.
You talk to me with words, and I look at you with feelings.
Vill du att jag skall sätta på någon speciell musik?
Ehh, Har du något med Beatles?
Där låg vi, i hans trångatrånga nittiosäng. Vi var bara fjorton år, och allt var helt nytt och skrämmande. För mig i alla fall. Hans mamma hade tittat med arga ögon, utan att säga ett ord, när vi öppnade dörren. Då förstod jag inte varför, men i efterhand gick det upp för mig rätt fort. Han brukade ofta ta med små söta tjejer hem och lyssna på the Beatles.
Kan Sanna sova över? Hennes sista båt hem går om en kvart.
Absolut inte! Du vet vad jag tycker om detta. Hon får skynda ner till spårvagnen.
Självklart missade jag vagnen, men sprang de två hållplatserna ner till Saltholmen på lättalätta fötter. Hans läppavtryck fanns fortfarande kvar på mina, jag hade kunnat springa två varv runt hela Göteborg om det var så. Nu skulle det bli han och jag. Vi. Pojken med den perfekta långa luggen, pojken jag flera gånger tidigare hade lagt märke till på spårvagnen men aldrig vågat hälsa på.
Men som kärlekskrank nykomling inom branschen tonårsromanser tog jag ut segern i förväg. För ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig, speciellt inte när objektet för ens förälskelse inte alls är sugen på popartjejen som tackade nej till att tjuvröka och inte vågade vara med i moshpiten på senaste konserten.
Om att läsa igen.
På över ett halvår har jag knappt kunnat öppna en bok. Kanske har det berott på att jag helt enkelt behövt en paus, eller på grund av att mitt tålamod tryter. Men troligtvis är orsaken stress. Att det senaste halvårets stressande och jobbiga situation har gjort mig inkapabel till att varva ner och faktiskt njuta av en bok. Tidigare i mitt liv har jag kunnat ligga i timmar och beta av sida efter sida, men nu i höstas tog det helt enkelt bara jättestopp. Och är det så att något inte funkar för mig, då tvingar jag mig inte, utan lägger det åt sidan för en stund.
Men idag har lusten smugit tillbaka. I flera timmar har jag suttit fram på backen och läst ut en bok från pärm till pärm. En hel bok. Det bör tilläggas att det var en tunn pocketbok, men fortfarande. Jag läste på första gången på månader. Kände mig varken stressad, otålig eller uttråkad.
Jag tror det säger lite om livsstilen här på Gunilla. Allt går långsamt, allt får ta sin tid. Du kan utan tvekan tillbringa en hel dag läsandes, för det finns inget annat som kan störa dig. Inget internet, inga fester du inte får missa och inga långa skoldagar. Du kan helt enkelt slappna av, på riktigt. För vad kan vara mer avslappnande än att sitta uppe på däck, höra vågorna tyst klucka, känna solen mot din vinterbleka hud, inte ha den minsta aning om vad klockan är och läsa en riktigt bra bok?
Att inte orka.
Jag brukade vara så himlans bra på att få saker gjort. Lämnade alltid in skolarbete tidigast. Började plugga inför prov minst två veckor innan. Hade allt prydligt uppradat i kalendern, precis när jag skulle göra vad. Bokade in hela helgerna med fikor, fester och myskvällar. Hela tiden skulle det göras saker, träffas folk, drickas öl.
Nu gör jag mest ingenting hela tiden. Tittar knappt på skolarbetet. Lämnar in i sista sekund. Skriver inte upp någonting i kalendern. Tar kanske en fika någon gång ibland, när jag har lust. Festar väldans sällan.
Det var hösten som förändrade mig. Den senaste hösten då allt bara rasade och all min ork rann iväg , hur hårt jag än försökte hålla kvar vid den. Jag kan just nu inte bestämma vad jag gillar bäst. Då, när jag mådde dåligt men fick saker gjorda. Eller nu, då jag faktiskt mår bättre, men totalt har tappat greppet om min produktivitet. Men jag tror det är mitt problem, jag springer alltid med full fart mot toppen, och lyckas liksom inte stanna. Inte förrän jag ligger där nedanför, och inte kan röra mig alls.
Jag är helt ärligt rädd för vad det skall bli av mig. En ledsen, sönderstressad och framgångsrik person? Eller en glad sådan, som inte får något gjort alls. Vad vill man vara? Nej fy, allt jag känner just nu är bara att jag får låta det gå långsamt. Ett tag åtminstone. Låta mig se fem serieavsnitt i rad istället för att göra skolarbete. Inte ta till mig massor av extrajobb. Inte köpa biljetter till varenda festival. Inte panika över att folk festar medan jag sitter hemma. Utan faktiskt låta mig få missa saker, låta mig vila. Så jag återigen orkar springa mot toppen, men kanske i lite lugnare tempo. Så att jag ser när kanten kommer.
Världshistoriens tråkigaste inlägg. Jag vet, men var bara tvungen. Förlåt.
Texter är till för att läsas.
Nu tar jag snart studenten. Nu är det dags att börja göra det jag gillar. Eller åtminstone komma fram till vad det är jag gillar, vad det är jag vill göra. Men hur sjutton skall man gå till väga när man bara vill frilansa och skriva texter om söta pojkar som smakar lakrits och festivalspelningar som för alltid kommer ha en helt egen bekymmerslös plats i ens hjärta? Finns det ens ett sådant jobb? Och det värsta av allt, tänk om ingen vill anställa mig? Tänk om mina texter blir mer och mer mörka, för ingen vill läsa. Det är som att göra musik som ingen lyssnar på. Eller filmer som ingen vill se. Texter är till för att läsas, även om de kanske inte handlar om någonting särskilt och skrivs av en oerfaren liten artonåring.
Ja, alla texter är till för att läsas. Det är därför jag aldrig kan sluta mitt i en bok, hur värdelös den än är. Det är därför jag måste läsa allt klotter inne på Emmabodas vidriga bajamajor. Det är därför jag bloggar. För jag blev rent ut sagt ledsen över att ingen någonsin läste det jag skrev. Jag påbörjade dokument efter dokument på datorn, för att sedan spara ned mina ord och låta dem ruttna. Olästa. Ensamma. Inte ens dåligt formulerade texter förtjänar ett sådant öde. Det spelar ingen roll om det är en enda liten person som ser mina texter, eller om det är hela världen. Så länge någon läser, så slipper mina ord dö. Tack.
Du vet att det inte går.
Du vet att det inte går.
Ja, jag visste svaret redan innan du öppnade munnen. Redan innan jag ställde frågan. Men behövde höra det från dig och ingen annan. Behövde ett klart och tydligt nej, ett klart och tydligt avslut.
Fast även om jag var förberedd på nederlag gjorde fallet så jävla ont. Även om jag egentligen innerst inne behövde smärtan som uppstod när jag slog emot den hårda marken i from av verkligheten var det svårt att ta klivet ut och låta kroppen sväva i misslyckande.
Vi försökte, och det gick inte. Det kommer bara sluta på samma vis igen, det vet både du och jag.
Den här gången var det du som avslutade det, innan det ens hann börja. Det var du som tänkte rationellt. Framförallt var det du som inte gillade mig på samma vis längre. Inte som innan. Det var jag medveten om.
Jag tror det var bra för oss båda att jag ställde frågan. För att jämna ut det lite. För att jag faktiskt också skulle bli nekad, på samma vis som du hade blivit tidigare. Så vi båda har blivit sårade, och båda har fått såra. Göra det lite mer rättvist. På något vis, om det nu någonsin kan bli rättvist när det kommer till relationer.
Men trots att ditt svar var rätt, kändes det så fel just då. Just då när jag bara ville stå näranära och andas in din lukt. Bara vara med dig. Men man kan inte alltid få som man vill. Tyvärr. Och man kan inte ta förgivet att fina stannar kvar när man själv går vidare. För så fungerar det inte.
2012 vs. 2013.
Okej, även om nyår var för över en vecka sedan så måste jag allt sammanfatta tvåtusentolv. Och ja, inte för att vara deppig eller negativ eller så, men 2012 var utan tvekan det värsta året i mitt liv. Har nog aldrig förr känt mig så ledsen och värdelös som jag gjort '12. Har aldrig tidigare legat i min säng och gjort ingenting alls under lika långa perioder. Har aldrig tidigare gråtit så mycket. Har aldrig förr tyckt att livet vart så meningslöst. Har aldrig tidigare vart så oförsiktig och dum mot mig själv. Det har vart hemskt. Det värsta är att jag mitt i all min personliga oreda även har gjort andra människor ont, människor jag faktiskt gillar. För när man inte ens klarar av att vara snäll mot sig själv är det extra svårt att vara snäll mot andra.
Självklart har jag gjort mycket fint också, men hela tiden har det där ledsna legat underst och skavt. Jag gjorde allt för att inte tänka på det jobbiga. Åtminstone i början. Sommaren bestod av en lång fest som liksom aldrig tog slut. Jag gjorde inget för att stanna upp och fundera, utan bara körde på, även om jag inte mådde bra och egentligen bara behövde lugna tysta Vrångö, inte hektiska festivaler och fester som pågick hela nätterna. Det fungerade rätt bra under sommaren, men när skolan väl satte igång igen till hösten tog det stopp. Det gick inte att hålla uppe fasaden längre, allt bara rasade. Grunden fanns inte där, för det ledsna hade brutit ned allt. Så hösten blev kall, vidrig och så enormt äckligt lång. När jag tänker tillbaka på 2012 så måste jag verkligen anstränga mig för att se förbi det stora mörka moln som är september-november. För där bakom finns det en del glatt också.
Det som har gjort året uthärdligt är mina vänner, som trots mitt kaosande fortfarande har vart med. Lite irriterade kanske, men alltid där. Hade jag inte haft Ebba som rumskamrat hade jag gått i bitar för länge sedan, hon är nog det bästa som finns tror jag. Hon är även den som faktiskt har sagt att jag borde skärpa mig, vilket behövs ibland. En riktig sån där vän alla borde ha, för hon är så jäklans grym.
Nu är det nytt år. 2013. Och jag vill verkligenverkligenverkligen att det skall bli ett bra år. Ett år utan självhat och tårar. Ett år med kärlek, skratt och genuin lycka, inte bara en mask på samma sätt som lyckan var i fjol. Det skall gå. Så glatt 2013 nu allihopa, för det förtjänar vi efter 365 dagar av skittvåtusentolv.