Du vet att det inte går.
Du vet att det inte går.
Ja, jag visste svaret redan innan du öppnade munnen. Redan innan jag ställde frågan. Men behövde höra det från dig och ingen annan. Behövde ett klart och tydligt nej, ett klart och tydligt avslut.
Fast även om jag var förberedd på nederlag gjorde fallet så jävla ont. Även om jag egentligen innerst inne behövde smärtan som uppstod när jag slog emot den hårda marken i from av verkligheten var det svårt att ta klivet ut och låta kroppen sväva i misslyckande.
Vi försökte, och det gick inte. Det kommer bara sluta på samma vis igen, det vet både du och jag.
Den här gången var det du som avslutade det, innan det ens hann börja. Det var du som tänkte rationellt. Framförallt var det du som inte gillade mig på samma vis längre. Inte som innan. Det var jag medveten om.
Jag tror det var bra för oss båda att jag ställde frågan. För att jämna ut det lite. För att jag faktiskt också skulle bli nekad, på samma vis som du hade blivit tidigare. Så vi båda har blivit sårade, och båda har fått såra. Göra det lite mer rättvist. På något vis, om det nu någonsin kan bli rättvist när det kommer till relationer.
Men trots att ditt svar var rätt, kändes det så fel just då. Just då när jag bara ville stå näranära och andas in din lukt. Bara vara med dig. Men man kan inte alltid få som man vill. Tyvärr. Och man kan inte ta förgivet att fina stannar kvar när man själv går vidare. För så fungerar det inte.
Puss på dig fina