haltande.blogg.se

Förlåt för att min vän är så rakt på. Hoppas han inte stör dig för mycket.
Dina bruna ögon trängde igenom mina när du nästintill viskade fram en ursäkt. Du log också, men inte så värst charmerande som jag är van vid, utan snarare försiktigt. Som om jag skrämde dig.
Det är ingen fara alls. Ni är dock väldigt omaka vänner.
Ja. folk brukar säga det.
Du vände bort din blick och rullade en cigg. Över knapparna på kappan hade du fäst ölkapsyler. Gulligt, tänkte jag, men vågade inte säga något. Du bet försiktigt i din läpppiercing när du rullade, för att fokusera. Eller för att slippa tala.
Vad heter du?
Fred.
Att du inte ens frågade om mitt fick mig att förstå vinken. Jag lämnade dig ifred. Gick och dansade istället, lät musiken ta över. Tänkte inte mer på dig, eller låtsades åtminstone inte om det. Men visste exakt vart du och din vän satt. Ni dansade inte. Efter någon timma ville mina vänner gå hem. Jag stannade. Varför sova när man är i staden som alltid är vaken? Som alltid välkomnar danssugna själar med öppna armar och som aldrig anpassar sig till att natten snart blir morgon.

Luftpauser behövs ibland, och jag stod ute i den kalla vinternatten. Andades in. Andades ut. Blundande länge.
Mår du bra?
När jag förvånat öppnade mina ögon stod du där framför mig. Log det där nervösa leendet igen och jag lade märke till dina skrattgropar mitt bland det mörka stubbet.
Klart jag mår bra. Jag är i Berlin.
Mitt svar fick dig att skratta till.
Tänkte bara att du kanske hade bråkat med dina vänner. Med tanke på att dom gick och du stannade.
Vi bråkar inte. Jag är bara så rädd att missa någonting så vill aldrig gå hem.
Då blev du seriös och tyckte att vi skulle gå till en annan klubb istället, en bättre klubb. En sån klubb som man inte får missa. Och du sa inte du och jag. Du sa vi. Sedan tog du min hand och började gå.
Men din vän då?
Han hittar dit.

Klubben var mörk och trång. Mannen i dörren granskade mig kritiskt när jag blygt hälsade på engelska. Tydligen var turister som fridlysta blommor här. Du förklarade något på tyska, vilket gjorde att jag fick komma in med ett ”Only this time”. Vi satte oss i ett hörn med hårda bänkar. Din axel trycktes mot min, jag kände lukten av dig. Tydligen pluggade du grafisk design, älskade loggor, hade en hel massa tatueringar här och var på kroppen och mediterade mest hela tiden. Allt du sa kändes så exotiskt och spännande, så när jag svarade på dina frågor skämdes jag över att mitt liv var så tråkigt. Ointressant. Vanligt. Jag ljög och sa att jag också mediterar ibland. Om man nu kan räkna panikgråt i en stor tom säng som meditation. Sekunderna blev till minuter, minuterna till timmar. Ju längre tid som flög iväg desto pratsammare blev du. Nu när du log såg det inte förskräckt ut länge, utan genuint. Då och då strök du din hand över min rygg, så pass mjukt att jag fick anstränga mig för att inte rysa.

Solen har nog gått upp nu.
Ja, det är vad jag har väntat på. Kom.
Vi smög ut från rummet där folks kroppar pulserade i takt med musiken. Väl ute hade det börjat ljusna. Du styrde dina steg mot floden. Mot den del där rester av muren hade förvandlats till ett långt galleri. Sedan pekade du. Förklarade. Berättade. Hela tiden spände du blicken i mig, för att läsa av vilka målningar jag gillade mest. Jag mmade mest, vågade inte riktigt tycka om ”fel” konstnärer.

Jag har ont i mina fötter.
Då böjde du dig ned. Började knyta av först dina skor, sedan mina.
Då går vi väl barfota istället.
Marken var kall och hård, din hand runt min varm och mjuk. Vi gick över halva stan, tills vi plötsligt kom till din dörr.
Här bor jag.
Okej.
Är du hungrig?
Nej, inte så värst.
Trött?
Nej, inte det heller.
Sugen på lite 8-bitars?

Din lägenhet var liten och trång. Du suckade retsamt när jag förlorade gång på gång. Jag skyllde på att jag är en N64-tjej. Att 8-bitars inte är min grej egentligen.
Vad är din grej då?
Jag kanske inte har något som räknas som min grej.
Tanken slog mig, och gjorde mig lite ledsen. Du märkte det, och strök bort håret som föll fram i mitt ansikte. Sedan kysste du mig. Mjukt. Efteråt sa du ingenting, utan tittade bara på mig. Utan att vända bort blicken.
Jag kanske borde gå. 
Då slängde du upp mig på axeln och sprang in i sovrummet. Välte ned mig på sängen och viskade
nejnejnejnejnejnej. Då kanske jag binder fast dig så du missar flyget hem.
Jag visste inte riktigt om du var seriös eller inte, för det är inte ofta främmande tyskar skämtar om bortrövning och kidnappning. Inte med mig i alla fall. Men en liten del av mig ville att just du skulle röva bort mig. Så att jag alltid kunde ligga i en stor säng med din tunga kropp över min. Med dina läppar mot mitt nyckelben. Med ditt försiktiga nynnande. Med dina långa, mörka fransar och ditt svårtolkade leende.

Vi satt i ditt gamla fönster och rökte. Klockan var över elva, och vi hade inte gått och lagt oss än. Folk nere på gatan skyndade fram, för att fly regnet. Jag gjorde tvärt om, dinglade med mina bara ben utanför fönsterkarmen och välkomnade regndropparna.
Akta så du inte ramlar ut, vill inte bli anklagad för att ha mördat små svenskor.
Jag log mot dig och lutade mig längre ut. Bara för att jag kunde. Man blir lite för modig av kombinationen alkohol och nya städer. Du såg lite nervös ut, så jag hoppade in istället. Lade mig på din säng, och tittade upp i det höga taket. Där hade du målat stjärnor med svart färg. Jag funderade på hur du hade nått upp. Vad hyresvärlden skulle säga när du i framtiden kommer flytta. Sängen knakade till lite missnöjt och du la huvudet på min mage. Kramade om min midja.
Kan vi inte sova lite?
Jo.

När vi vaknade hade det hunnit bli mörkt igen. Det regnade fortfarande. Din operasjungande rumskamrat skulle snart gå till jobbet, och sjöng upp så högt att väggarna vibrerade. Vi fnissade lite åt honom, och du borrade in näsan i min halsgrop.
Kan du inte bara stanna här. Hos mig.
Nej, då kommer allt detta fina tillslut inte vara fint längre.
Sedan tog jag på mig jackan och gick ut i regnet. Jag tittade upp mot ditt fönster, du stod och rökte. Tittade på mig, men sa ingenting. Jag drog på mig hörlurarna och skyndade iväg över gatorna. En liten del av mig ville bara springa tillbaka till dig, till dina kapsylknappar, dina tatueringar, din långa mörka lugg och din stora knarriga säng. Men att bli förälskad i Berlin är inget jag har tid med, tänkte jag förståndigt och fortsatte gå.