Ledsenhet.
Det finns en sak som skrämmer vettet ur många. Att vara ledsen. Vi är så jävla rädda för att vara ledsna att vi gör allt i vår makt för att gömma den där klibbiga ledsenheten längst in i våra kroppar. Längst in, där ingen ser och ingen får för sig att leta. Rädslan är så stor att vi döljer med allt som finns tillgängligt. Täck för, för guds skull täck för det hemska!
Kan vi inte bara sluta. Kan vi inte låta tårar få vara tårar och ledsenhet vara just vad det är, en känsla som är lika viktig som alla andra bråkiga känslor. Vi måste sluta titta snett på hen som istället för att svara tillgjort med mig är det hur bra som helst faktiskt säger som det är, idag mår jag fasen dåligt.
För ingen lever i konstant eufori, speciellt inte vi bräckliga tonåringar. Men vi har fått lära oss att man skall skämmas över alla känslor som inte är BRA. Vi lär oss redan som små att hålla inne tårarna, även om hela kroppen skriker LÅT MIG GRÅTA FÖR HELVETTE.
Så var stolta över att ni är gråtande små liv, och försök för guds skull inte dölja några känslor. Var en explosion istället, av skrattgråtkärlekochhat. Så mår vi alla bättre.
Söndag.
Idag är jag söndagsruffsig och rödläppad. Skall på bio med Christoffer och bara må bra. Glad söndag!
I backspegeln.
Aguacate, Belize. Byn med världens mest underbara barn. Ville utan tvekan ta med allihopa hem igen. Blir helt gråtig av att titta på bilder. Åh.
Lite vår.
Försöker få till det här med fina egobilder, hur som helst kom Selma och ville vara med. Det fick hon såklart. Fick rasta mina nya Dr. Martens lite också, dom är fortfarande ovana vid kalla Sverige jämfört med varma Florida.
Folk förstår inte att det här är det vackraste som hänt.
I morse slukade jag Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött till frukost. Helt klart över förväntan. Det är alltid skönt att läsa om kärlek som lyckas liksom.
Vardag.
Igår var jag och fröken fuktig såhär peppade!
I backspegeln.
Bilderna som är något att ha står Elin, Tim och Emma för.
I can sense it thanks to my psychic mexican third eye.
Har redan hunnit kolla igenom alla avsnitt Glee jag missat under resan. Känns helt lagom nördigt och helt underbart. Dessutom blir jag bara mer och mer kär i Santana för varje avsnitt, vill bara äta upp na'!
Sådant som förgyller en tisdag.
Studentpepp
Det börjar faktiskt pirra lite. Igår hämtade jag upp min sjömansklänning hos rara Klara, idag fick vi våra studentmössor på skolan. Om 51 dagar tar vi studenten. Inget mer DSG, inget mer Öckerö, ingen mer skola (på ett tag i alla fall). Helt knasigt.
Rymd.
21 april.
21 april 2013. En historisk dag för fröken Halt. Första arbetsintervjun. Nu är det inte dricka te hos en bekant på Vrångö, och redan vara garanterad jobbet. Nu är det på allvar. På tiden, utan tvekan, och så galet pirrigt att hon inte riktigt kan sitta still. För det är ett såntdära jobb som hon hade gjort asbra. Lovar.
Så för tillfället rotar hon fram sina hejanställmigförjagärgrym-kläder, dricker hett te och peppar upp med lite indianer. Önska henne lycka till, håll alla tummar som finns osv.
(Nej, jag har inte blivit knäpp och börjat tala om mig själv i tredje person permanent. Det är bara att jag är så in i bänkens nervös att det känns bättre att skriva om någon annan. Helt klart inte stabilt.)
You talk to me with words, and I look at you with feelings.
Vill du att jag skall sätta på någon speciell musik?
Ehh, Har du något med Beatles?
Där låg vi, i hans trångatrånga nittiosäng. Vi var bara fjorton år, och allt var helt nytt och skrämmande. För mig i alla fall. Hans mamma hade tittat med arga ögon, utan att säga ett ord, när vi öppnade dörren. Då förstod jag inte varför, men i efterhand gick det upp för mig rätt fort. Han brukade ofta ta med små söta tjejer hem och lyssna på the Beatles.
Kan Sanna sova över? Hennes sista båt hem går om en kvart.
Absolut inte! Du vet vad jag tycker om detta. Hon får skynda ner till spårvagnen.
Självklart missade jag vagnen, men sprang de två hållplatserna ner till Saltholmen på lättalätta fötter. Hans läppavtryck fanns fortfarande kvar på mina, jag hade kunnat springa två varv runt hela Göteborg om det var så. Nu skulle det bli han och jag. Vi. Pojken med den perfekta långa luggen, pojken jag flera gånger tidigare hade lagt märke till på spårvagnen men aldrig vågat hälsa på.
Men som kärlekskrank nykomling inom branschen tonårsromanser tog jag ut segern i förväg. För ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig, speciellt inte när objektet för ens förälskelse inte alls är sugen på popartjejen som tackade nej till att tjuvröka och inte vågade vara med i moshpiten på senaste konserten.
You have my axe.
Ledighet får mig att klättra på väggarna. Jag blir så fort uttråkad. Idag har jag tillbringat morgonen med att se på Sagan om ringen och lära mig att äta banan. Det var rätt äckligt. Sedan lade jag lite för lång tid inne på Reddit till att hitta en gif som kan kopplas till båda dessa sysslor. (Tycker jag lyckades rätt bra).
Men som tur är skall jag leka med mina klasskompisar ikväll, dansa fötterna av mig på Jazzhuset. Imorgon börjar jobbet igen. På söndag arbetsintervju och på måndag skola. Så icke behöver jag gråta över tomt schema.
Tack för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna.
En helt vanlig onsdag.
Idag är en bra dag. Solen skiner, jag är lycklig. Tog en långpromenad runt hela lilla Vrångö med James Blakes nya i öronen och kunde verkligen inte sluta vara sprudlande glad. Träffade på herr Rådjur också, som stod och tittade ut över havet. Hoppas han inte blir skjuten av öns jaktgalna jägare.
Därefter åt jag megagod frukost framför GoT. Nu sitter jag hos bästastebästa Ebba i Majorna och skriver på detevigaprojektarbetetsomvibordevartklaramedförlängesedan. Gött liv helt enkelt.
En hel påse lappar av guld.
Jag tycker att alla på hela jorden borde ha lika fina klasskamrater som jag, och att alla någon gång borde få lappar om hur jäklans bra man är. För då blir själen glad, och självbilden lite klarare.
Hemma.
Nu är jag hemma igen. I fina, helt lagom kalla Sverige, där luften är frisk istället för tung och där alla förstår vad man säger. Hemma på Vrångö där jag inte behöver några kartor för att hitta fram, där min underbara katt glatt jamar i trädgården. Allt är helt enkelt som om jag inte vart borta alls.
Tids nog kommer jag hinna gå igenom alla äventyr här på bloggen, flera gånger om, men just nu har jag viktigare saker att ägna min uppmärksamhet. Som vänner man inte kan låta bli att längta efter, eller en fin moder som har köpt lila tulpaner och mest ler hela tiden för att man är hemma igen.
Nu skall jag för första gången på två månader (bortsätt från två nätter i en Belizisk mayaby och en natt på en soffa i Tampa) sova i en säng som står på fast mark, och inte i en koj ombord på Gunilla. Fy 17 vad fint.
Tatuering nummer två.
Ja, då var det dags igen. Lite mer bläck på huden, denna gången i skimrande grönt. Det blev en överslagshandling som resultat av skalljaggöraellerintegöraettjävlaankare. Men ugglor är fint. Tänk bara på Twin Peaks, Hedwig och herr Uggla.
Så voila, här har ni mitt nya husdjur, allergifritt och lätthanterat!