Texter är till för att läsas.
Nu tar jag snart studenten. Nu är det dags att börja göra det jag gillar. Eller åtminstone komma fram till vad det är jag gillar, vad det är jag vill göra. Men hur sjutton skall man gå till väga när man bara vill frilansa och skriva texter om söta pojkar som smakar lakrits och festivalspelningar som för alltid kommer ha en helt egen bekymmerslös plats i ens hjärta? Finns det ens ett sådant jobb? Och det värsta av allt, tänk om ingen vill anställa mig? Tänk om mina texter blir mer och mer mörka, för ingen vill läsa. Det är som att göra musik som ingen lyssnar på. Eller filmer som ingen vill se. Texter är till för att läsas, även om de kanske inte handlar om någonting särskilt och skrivs av en oerfaren liten artonåring.
Ja, alla texter är till för att läsas. Det är därför jag aldrig kan sluta mitt i en bok, hur värdelös den än är. Det är därför jag måste läsa allt klotter inne på Emmabodas vidriga bajamajor. Det är därför jag bloggar. För jag blev rent ut sagt ledsen över att ingen någonsin läste det jag skrev. Jag påbörjade dokument efter dokument på datorn, för att sedan spara ned mina ord och låta dem ruttna. Olästa. Ensamma. Inte ens dåligt formulerade texter förtjänar ett sådant öde. Det spelar ingen roll om det är en enda liten person som ser mina texter, eller om det är hela världen. Så länge någon läser, så slipper mina ord dö. Tack.