Fire walk with me.
Mörka hemmakvällar är perfekt för serietittande. Och med tanke på att jag skall upp och jobba tidigt imorgon känner jag att det är dags för ett kärt återseende. Det var trots allt ett bra tag sedan jag sträckglodde igenom världens bästa serie. Självklart talar jag om 90-talsklassikern Twin Peaks. Om du inte har sett den, se den. Och om du redan har sett den, se den igen. Är du en rädd person, som jag, ha gärna en varm och tröstande katt i famnen, för den kan bli lite obehaglig på sina ställen. Och lägg märke till hur snygga alla är, speciellt Audrey Horne. Vilken flamma. Att hon dessutom är seriens ballaste karaktär gör det hela så mycket bättre. Men ja, nu kom jag av mig lite. Kolla in åtminstone första säsongen, du kommer inte bli besviken.
Älskade lilla plastbror.
Älskade lilla plastbror. Jag minns när vi var sex år gamla, när jag och min familj dök upp från ingenstans och flyttade in i ditt hus. Din lugna tillvaro med bamsetidningar, Sven Ingvars-skivor och hönekakamedkalvkorvochoboytillfrukostvarjedag blev vänd upp och ned när tre flickor stormade mansborgen på Hamnvägen 13.
Jag vet att du inte gillade mig i början, jag vet det. Men det är okej, för jag gillade inte dig heller. Du ville aldrig leka mina roliga lekar, lyssna på mina skivor eller ens smaka på mitt godis. Vilken sexåring gillar inte godis?! Tänkte jag argt.
Vi bråkade rätt mycket också, vilket kanske inte är så konstigt. Ett ensambarn och en argsint lillasyster är definitivt inte den perfekta kombinationen. Den gamla hederliga försvarsmekanismen att gråta och gnälla så fort man inte får sin vilja fram funkar inte riktigt om båda parter kör på det. Det resulterar bara i en sjö av onödiga tårar. Och skrik. Och hämnd.
Fina lilla plastbror, jag har aldrig riktigt vågat säga detta till dig, men en gång spolade jag ner en av dina fiskar i toaletten. Jag minns inte ens varför, utan bara att jag tyckte det var en strålade hämnd. Men när du inte ens märkte att en fattades fick jag dåligt samvete för den stackars fisken som föll offer för ett helt vanligt syskonbråk.
Efter sex år flyttade jag igen, och det tyckte du nog var rätt skönt. Vi såg inte varandra som syskon på den tiden. Jag tyckte åtminstone att det var skönt att flytta, men mest på grund av din elaka pappa.
Idag är vi nästan vuxna. Vi bor varken ihop eller ses så värst ofta. Du gillar fortfarande inte samma lekar, musik och godis som jag gör. Men jag älskar dig i vilket fall, och ser dig som min lilla plastbror. Även om vi är lika gamla och du är större än vad jag är. Och jag hoppas verkligen att du ses mig som din syster. För det är jag.
The xx.
Min första upplevelse med treenigheten i form av The xx skedde klockan ett en sommarnatt år 2010. Det var Way out West och jag ville inte riktigt dra mig hemåt trots att mina favoriter redan hade spelat. Så jag kikade in Linnétältet, och blev frälst. Jag hade aldrig hört låtarna från deras debutplatta innan, men blev kär på en gång. Sims basröst trängde igenom precis allt, och Madley-Crofts hjärtskärande gitarrslingor liksom etsade sig fast inom mig.
Två år senare var det dags igen, denna gång på Hultsfred. Nu var jag inlyssnad och förberedd till max, och gick nog in med lite höga förhoppningar. Kanske var det faktumet att spelningen ägde rum mitt på ljusa dagen, eller för att man fick känslan av att publiken inte riktigt förstod vilka genier som stod på scenen som ledde till att den där frälsningen jag kände av två år tidigare uteblev. Det var en fantastisk spelning, men under fel förutsättningar.
Igår kväll var det tredje gången gillt. Jag och The xx, denna gång med perfekta förutsättningar. En lagom stor inomhuslokal (Lisebergshallen), totalt mörker (bortsätt från den eleganta ljusshowen) och Londons finaste trio på scen. Självklart var det inte bara jag där, utan i princip hela Göteborgs indie-elit, en tydlig indikator på att britterna är älskade här i Sverige. Så fort Romy Madley-Croft rörde sin elgitarr förstod jag att detta kommer bli magiskt. När Sims stämma adderades blev jag helt varm i kroppen och kunde inte låta bli att fundera på hur det är möjligt att två personers stämmor kan passa så bra ihop. Efter tredje låten Fiction uttrycker Sims ett dovt Thank you, och till och med när den mannen talar låter det svävande och drömskt, som om de lever i en fantasivärld.
Något som skiljer gårdagens konsert med tidigare spelningar är att Jamie Smith har fått friare tyglar. Beatsen är hårdare, musiken känns mer elektronisk och tempot höjs i kontrast till vad man är van vid efter att i princip ha lyssnat sönder deras två album. Detta är ett smart knep, då risken att publiken skall bli uttråkad elimineras och spelningen känns mer spännande.
Detta faktum i kombination med snygga projektioner och ljus i alla guds färger fick mig dock att bli förvånad. Den minimalistiska perfektion som trion tidigare stod för är lite rubbad. Det är fortfarande grymt bra, men jag saknar den avskalade nakenheten som tidigare var basen i The xx framträdanden.
Men säga vad man vill om deras nya image, när Crystalized drar igång sitter jag ändå där i mörkret och har gåshud över hela kroppen. För The xx är briljanta, hur dom än lägger upp sina konserter.
Hultsfred.
Men 2013 blir det nya tag! Köpte idag en biljett till nästa års upplaga av Hultsfred, som går av stapeln dagen efter min student. Har lyckats övertala klassen om att vi skall hyra en buss och åka direkt från studentfesten till småland, mitt i natten, när alla fortfarande är fulla och peppade. Kommer bli strålande. För övrigt släpper hultan sina första band imorgon, och om ryktena stämmer ingår band of Horses i denna tappra skara. Det är fint tycker jag.
Prov.
Klädkrav
Även om det var nästan sex år sedan kommer jag ihåg det som igår. Första dagen i sjuan, en helt ny skola. Jag hade gått upp extra tidigt den morgonen för att platta mitt knallröda hår, fixa den perfekta sminkningen och kombinera rätt svarta linne med min nya tyllkjol. Allt för att den första dagen skulle vara perfekt.
På väg till skolan mötte jag upp Bella, min svärdbärare från mellanstadiet, hon lika uppiffad och fixad som mig själv. Vi tog varandra i hand och gick in till vår nya klass, men möttes där av en chock. Självklart hade vi inte väntat oss att hela klassen skulle ha samma stil som oss, den ökända emo-stilen, men vi var inte heller förberedda på blickarna. 17 ögonpar tillhörandes ”vanliga” ungdomar som dömde oss direkt. Tydligen passade det sig inte med svart ögonskugga och tuperat färgat hår på vår nya skola, det blev jag och min vän snabbt medvetna om. Åren som följde blev en berg- och dalbana av skällsord, hån och viskningar bakom våra ryggar. Men det handlade aldrig om något dumt vi hade gjort eller sagt, utan endast om vad vi bar på våra kroppar.
Nu ett par år senare, när jag sitter med facit i hand, kan jag inte göra annat än att skratta åt min envishet. En taktisk 14-åring hade gått hem efter första skoldagen, tvättat bort allt sitt smink och återvänt till skolan nästa dag med en lite mer neutral utstyrsel. Något som kanske inte stack till lika hårt i ögonen på klasskamraterna eller de äldre eleverna. Men självklart agerade jag inte på det viset. Istället byggde jag på den identitet jag hade genom att sota ögonen lite hårdare, tupera hårt lite högre och sy på Broder Daniel-märken på varenda kofta jag ägde. Deras hårda ord med mål att krossa stärkte istället min personliga stil, och gjorde att jag höll hårdare fast vid den än någonsin tidigare. I skolan var jag lägst i rang, men på emotrappan inne i stan behandlades jag som en drottning.
Idag har jag lämnat den delen av min identitet bakom mig, man växer helt enkelt upp och ändrar stil i samband med åldrandet. Men ibland kan jag fortfarande känna att jag på grund av mina klädval döms av andra. Ett exempel på detta var i somras, när min morbror hade fixat en sommarjobbsintervju åt mig på banken där han jobbade. Det är allmänt känt att man klär sig propert om man jobbar på bank, så jag ansträngde mig faktiskt för att se så prydlig ut som möjligt. Trekvartsbyxor, en lite finare topp och två inbakade flätor antog jag borde räcka, men ack så fel jag hade. Redan när jag steg in på kontoret förstod jag att jag borde gått steget längre och faktiskt slängt på mig en kavaj och höga klackar, för blicken kvinnan som skulle intervjua mig levererade slungade mig brutalt tillbaka till första dagen i sjuan. När hennes ögon mötte min relativt diskreta tatuering på ankeln insåg jag att loppet redan var förlorat. Jag skulle aldrig få det här jobbet. Den vetskapen gjorde mig enormt nervös, vilket i sin tur ledde till att intervjun gick åt skogen.
Men det är inte bara inom bankväsendet som klädsel spelar stor roll, utan inom många andra yrkesgrupper likaså. Detta tas upp i Anna Möllers artikel Facebook kan påverka jobbchanser, publicerad i Upsala Nya Tidning 19.4.2010. Möller intervjuar Åhléns varuchef Niklas Tolstoy, som menar på att han aldrig skulle anställa någon med ett ovårdat yttre. Tolstoy säger att en arbetssökandes utseende och klädsel kan vara det som avgör. Hans åsikt stämmer bra överrens med det jag upplevde under min anställningsintervju på banken, att det faktiskt var min klädsel som gjorde att jag inte fick jobbet.
Enligt mig finns det både för- och nackdelar med att folk har så olika stilar. Det positiva är att man lätt kan utrycka vem man är som person genom sitt yttre och sin klädsel, det är ett bra utlopp för människors kreativitet. Det gör det även enklare att finna folk med liknande intressen som man själv har, åtminstone när det kommer till musik. Men det leder också till att folk får förutfattade meningar om varandra, placerar människor i olika fack endast baserat på deras yttre. Inom yrkeslivet kan meriter förbises på grund av att personen, som kanske var den bäst anpassade för jobbet, har fel klädsel eller frisyr.
Vem vet, jag kanske inte alls hade skött jobbet på den där banken bra. Jag kanske inte hade fått anställning även om jag hade haft på mig en felfri utstyrsel. Men det är inte det som stör mig, utan vetskapen om att jag redan innan jag öppnade munnen var bortvald. Du skall alltid få chansen att visa vem du är och vilka åsikter du har innan folk dömer dig, det spelar ingen roll om det är under en arbetsintervju på Swedbank eller i ett klassrum första dagen i sjuan på Styrsöskolan.
Krönika skriven av Sanna Halt, Öckerö Gymnasieskola den 23 november 2012.
Stockholm.
I början av denna vecka for hela klassen min upp till hufvudstaden för att söka visum inför den stundande Miami-resan. Jag gillar Stockholm i teorin, så fort jag hör någon go göteborgare gnälla över 08or är jag snabbt framme med ett försvarstal. Det är trots allt staden jag föddes i, där min far är bosatt och där många av mina vänner håller till.
Men det är tyvärr något som skaver, förlåt, med så är det. Kanske beror det på att tunnelbanan känns lite väl instängd och trång. Eller det faktum att alla har så brått! Att stå på fel sida av rulltrappan är det största brottet du kan begå, och när den unga praktikanten på ICA nervöst fumlar till med en vara suckar alla Stockholmare tungt i kön, och blickar irriterat på klockan.
Största anledningen är nog att jag aldrig känt mig som hemma i denna stora stad. Inte i min fars fina lägenhet på hippa Söder, i mysiga gamla stan eller ens på Gröna Lund. För hedersplatsen i mitt hjärta besitter mammas hus på Vrångö, kullerstensgatorna i Haga och Liseberg. Det må stå Stockholm i mitt pass, men Göteborg i min själ.
Dock vill jag tacka gud för att jag inte kan låta bli att ta tåget till östkustens pärla flera gånger om året, för även Stockholm gömmer finfina vänner som jag älskar. Tur är väl det, annars hade jag kanske förmultnat här i Göteborg.
50 Shades of shit.
Detta blir nog världens mest snoffsiga blogginlägg, men jag kan inte låta bli. Jag måste få klaga! Mitt objekt för missnöje denna gång är storsäljarromanen 50 Shades of Gray skriven av E. L. James.
Om du helt missat denna superhajp så handlar boken om den oskuldsfulla Anastasia som blir totalförförd av den framgångsrika miljonären Christian Grey. So far so good. I början tyckte jag faktiskt om den, lite tantporr i ny fräsch version är aldrig fel. Men nu när jag har läst klart boken sitter jag bara och är upprörd.
Det som gör mig arg är författarens förskönade vis att beskriva BDSM-sex och allt vad det innebär. Självklart får folk ha sjuka fetischer, men när det går så långt att huvudpersonen piskas tills hon blöder, skriker och gråter, och författaren beskriver detta som otrooooligt romantiskt vill jag bara kräkas. Hade båda parterna tänt på detta hade jag inte haft några problem med grejen, men uppenbarligen så är det bara psyko-Grey som gillar dessa hårda tag.
Tänk om någon osäker liten person får tag på en bok som denna, och får för sig att sexet som beskrivs i den är något som är standard? Att man måste gå med på allt för den man älskar? Nej fy, jag vill inte ens tänka på osäkerheten som kan uppstå. Man skall alltid knulla så man själv vill. Så det så.
Att E. L. James även är en av de sämsta författarna jag någonsin tagit del av gör inte saken bättre, vem sjutton använder ”my inner godess” i varannan mening egentligen?! Pendlade under läsningen mellan skratt och förundran över att en så dåligt skriven bok faktiskt kan ha sålt i miljontals exemplar.
Och droppen som får bägaren att rinna över: 50 shades-trilogin (ja, hon har skrivit TVÅ TILL, snacka om att suga ut så mycket cash som möjligt på ren skit.) är den snabbast säljande serien någonsin, och puttade ner självaste Harry Potter-serien från tronen. Hur är det möjligt?!
Nu måste jag trösta mig med att kolla in bilder på Emma Watson och mumla besvärjelser för mig själv. Over and out.
Ett förlåt.
Du stod där och log mot mig. Hela vägen från din lillalilla stad till min stora hade du åkt, bara för att överraska mig. För att göra mig glad. För att viska hej pärlan i mitt öra och dra in lukten av mitt hår. Så som du alltid gjorde. Du trodde att jag skulle bli glad, förvånad såklart, men mest glad. Så som en vanlig person hade reagerat.
Men ibland har jag väldigt svårt för att bete mig som jag bör. Det går liksom inte. Jag blev faktiskt inte alls glad. Kunde bara tänka vadgörhanhär? Menskolandå? Varförsahaninget?! Medan jag klämde fram ett tillgjort oj vad kul att du är här. Men det tyckte jag inte. Jag gillade dig, men fick panik över det faktum att du gillade mig. Mer.
Så förlåt. Förlåt för att jag skickade hem dig utan minsta tvekan. Förlåt för att jag inte blev glad fast jag borde. Och förlåt för att jag inte är din pärla längre. Jag hoppas att du har hittat en ny, en bättre, som glänser mer än mig.
Hallå-vinfest
Ögonbryn.
Fick ett litet ryck och färgade mina ögonbryn igårkväll. Hatade det imorse, men gillar det lite mer nu. Det kanske är lite av en vanesak. Känns ju lite kul att inte ha ett par albino-maskar. Men ja, får se om rakhyveln kommer fram inom en snar framtid. (För övrigt har jag äntligen listat ut hur man fixar gifs till bloggen, yey.)
Helgen som gått.
Ännu en helg som bara susade iväg. Låt oss titta tillbaka på vad som faktiskt hände:
- Fredag. Åkte hem till Vrångö och gosade lite med mor min. Sedan spelade jag N64 med Jonas hela natten lång, åh vad jag älskar den konsolen!
- Lördag. Gick på Utopia på Backateatern med fina Sara. Usch så bra det var, men obehagligt. Missbruk är ju aldrig så värst kul att ta upp, men fy satan vad skådespelarna gjorde det bra. Efteråt gick jag ut med ett par klasskompisar, men lyckades på något vis tappa bort dem i kombination med att ha en urladdad mobil så hamnade istället på en skum hemmafest i ett Vasastan-kollektiv. Folk var trevliga, men lite väl gamla. Fick helt klart känslan av att vara malplacerad. Lärde dock känna världens coolaste brud som lärde mig allt om fransk feminist-electro. En mycket spännande kväll/natt/morgon. Inte lika kul när jag var tvungen att gå hela vägen till Elisedal i regn för att sista spårvagnen hade gått.
- Söndag. Försov mig totalt och kom försent till mitt första Ramaski-möte. Helt jättebakis och oduschad. Inte på topp helt enkelt. Därefter tog jag båten ut till Asperö och gav morfar en rejäl farsdag-kram. Och det bästa av allt, kröp ner i morföräldrarnas enorma dubbelsäng med mina småkusiner, såg på Ronja Rövardotter och åt godis. Perfekta bakfylle-medicinen!
Faith in humanity restored!
Valvakan slutade i att jag försov mig. Missade allt viktigt, så inte jättelyckat. Men tack USA för att ni åtminstone har vett nog att inte kasta bort den bästa presidenten nationen någonsin har haft. Och nej, jag avgudar inte Obama, men han är så galet mycket bättre än sina konkurrenter. Som hyllning kommer en bild på denna hottie som ung. God bless us all.
Halloween, fast två dagar försenat.
Halloweenfredag. Och kaos. Som vanligt. Med destination Jazzhuset begav vi oss ut i mörkret, utklädda från topp till tå. Väl där drack vi vin och dansade skorna av oss (bokstavligt talat, tappade bort mina). Jag vann pris för bästa utklädnad i form av lösgodis (är galet stolt, flera timmars sminkande och planerande gav resultat i hemskt mycket ära). Slarvade bort mina vänner inne i allt virrvarr av folk, alkohol och musik. Men fick som tur var skjuts hem av en trevlig själ som såg att jag inte var i toppform.
Tyvärr glömde jag min mobil i hans bil. Blir inte ens förvånad längre över min slarvighet. Men det lönar det sig alltid att efterlysa folk i event-loggen på ansiktsboken, så min finfina mobil vilar återigen lugnt i min ficka.
Torsdagen.
Underbaraälskadelov. Torsdagskvällen tillbringade jag tillsammans med ett fint Vrångö-sällskap, väldans mycket Ben&Jerry och Risk. Som det tävlingsinriktade psykfall jag är så tog jag självklart spelandet på blodigt allvar. Och vann, hehe. Länge leve de svarta trupperna, må ni vila i frid!