You'll find me in the studio and not in the kitchen.
Åh, Lily har för första gången på ages släppt nytt. Älskar't såklart. Titta du också, och njut av att vissa artister faktiskt kan ifrågasätta och driva med musikbranchens fuckade påhitt.
U x U
Jag tycker att vi behöver fler festivaler här i Sverige, och speciellt fler festivaler som sticker ut ur mängden och inte bara följer den typiska FKP Scorpiomallen, bokamassakändabandochvräkpåmedallt. Som ni kanske redan har koll på spred sig festivaldöden som en löpeld i somras, och mitt hjärta typ sprack. Inte nog med att flera goda festivaler gick i graven, dessutom satte detta troligtvis stor skräck i potentiella framtida arrangörer. För ingen vill egentligen starta upp ett stort projekt utan att veta att det kommer gå igenom, så är det bara. Jag själv har nosat lite på att arrangera festival, och minns själv att jag drömde mardrömmar om uteblivna besökare, dåligt väder, att ekonomin inte skulle gå runt och allmän flopp. Dessa rädslor kan göra så att vi missar många bra idéer och koncept, hur sämst är inte det?
Därför stödjer jag till 100 % den nya festivalen UxU i Umeå. Med ett helt nytt festivalkoncept tror jag att detta arr kan blåsa liv i festivalsverige. Att anpassa hela festivalen utifrån biljettköparna istället för utifrån en uppskattat biljettförsäljning är nytänkande, modigt och faktiskt rätt logiskt om man tänker efter. Det leder till större ekonomisk säkerhet för arrangörerna, och även till att folk som redan köpt biljetter känner sig delaktiga och pushar sina vänner till att göra samma sak, för ju fler desto bättre (bästa mottot för övrigt!)
Jag har självklart redan knipit en biljett, billigt som tusan dessutom, och tycker självklart att du skall göra desamma! Nu i starten är biljetterna så pass billiga att jag mer ser det som att stötta en spännande och rolig festivalidé än att jag faktiskt spikar ett besök i Umeå nästa sommar. För modiga arrangörer behöver allt stöd de kan få i dagens arma festivalklimat, så är det bara.
Om ni vill veta mer om nästa sommars stora grej, har festivalrykten skrivit om det här, och här kan ni se UxUs feta promo-video. Men framförallt tycker jag att ni skall klicka er in här och köpa en biljett på stört.
Länge leve nya festivaler!
Brölvalla, vi möttes nästan.
Jag tog mig till Bråvalla. Fast ett par dagar för tidigt. Igårkväll flydde vi från vår fina Fingal, satte oss på tåget till Norrköping och pre-festivalfestade med världens bästa Dennis och hans vänner. Det blev fotbollsspel, Power Hour och massa kramgospuss. Mötte dessutom gamla Emmabodarävar, som jag inte sett sedan 2011. Natten var grym, och lång. Men att hitta tillbaka till båten runt niotiden i morse var ändå värt, för solen stod högt och visade oss vägen.
Livet är rätt fint just nu, och jag hoppas att alla Bråvallianer får en grym festival. Även om det sticker lite i mitt Peace&Love-hjärta när jag tänker på hur Bråvallaångvälten mosade min första festival. Men sånt händer ibland.
Firestarter.
Hemma från en helt fantastisk festivalhelg i Stockholm. Just nu snurrar mitt huvud av alltalltallt jag vill skriva. Får ta det imorgon helt enkelt, för klockan börjar bli mycket. Men, så länge får ni sötaste videon ever från Småstjärnorna, som ändå har lite DansDakartema. Titta och njut!
Är för övrigt så trött att jag inte minns hur man får in youtupeklipp direkt i bloggen, så ni får helt enkelt klicka er vidare på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=NA5HXXWXhJE
Åh, fina Primavera.
Åh, förlåt käraste blogg. Hade du vart en blomma hade du vissnat. Hade du vart ett barn hade socialen vart här för länge sedan. Jag är en dålig bloggmamma, för har varit och festat hela långa veckan istället för att ta hand om dig. Lite skamligt, jag vet! Men oj så roligt.
Primavera var fantastiskt, blir helt varm i kroppen när jag tänker på det. Nu är liksom festivalsommaren här igen, och invigningen i Barcelona kunde inte blivit mycket bättre. Eller jo, Sara och Mike hade kunnat låta bli att tappa bort sina mobiler. Hot Chips spelning hade kunnat vara bra. Jag hade kunnat frysa lite mindre. Men annars så, helt brutalt bra.
Jag och Cristian bodde hos Xavi nära Viladecans, och killen förtjänar verkligen en medalj i bra hosting. Så himlans artig och gästvänlig. Själva festivalen ägde rum i centrala Barcelona, precis nere vid vattnet. Grymt område, trots kylan in från havet.
När det kommer till musiken var utan tvekan The Knife bäst. Något av det bästa jag har sett faktiskt, stod typ i trans. Åh, så bra. Django Django, MBV och Animal Collective var väldans duktiga också.
Folket på området var trevliga. Väldigt hög medelålder, så jag och Sara kände oss som värsta kidsen. Men det kan vara rätt skönt, för konserterna var inte så bråkiga och folk var inte överdrivet fulla. Det kan ju vara lite härligt, så slipper man bråkiga fullisar.
Men ah, asså The Knife. Är så ledsen över att jag missar dem på Way Out West, får helt enkelt hitta mig en festival i Europa som går av stapeln efter den 10 augusti där knivarna spelar. Typ Pukkelpop i Belgien. Kommer nog bli fint som snus.
Så, nu har jag skärpt mig och återvänt till Sverige och livet igen!
21 april.
21 april 2013. En historisk dag för fröken Halt. Första arbetsintervjun. Nu är det inte dricka te hos en bekant på Vrångö, och redan vara garanterad jobbet. Nu är det på allvar. På tiden, utan tvekan, och så galet pirrigt att hon inte riktigt kan sitta still. För det är ett såntdära jobb som hon hade gjort asbra. Lovar.
Så för tillfället rotar hon fram sina hejanställmigförjagärgrym-kläder, dricker hett te och peppar upp med lite indianer. Önska henne lycka till, håll alla tummar som finns osv.
(Nej, jag har inte blivit knäpp och börjat tala om mig själv i tredje person permanent. Det är bara att jag är så in i bänkens nervös att det känns bättre att skriva om någon annan. Helt klart inte stabilt.)
Tack för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna.
Patrick Wolf, Hagakyrkan.
Senaste gången jag såg den brittiska vargen var på ett somrigt Popaganda, och besvikelsen var enorm. Wolf kändes ofokuserad, publiken oengagerad. Ingen bra kombination helt enkelt. Att han avslutade med en totalförstörd version av The City, då det pampiga slutet aldrig uppenbarade sig, imponerade mig inte.
Men Patrick Wolf hörde inte hemma på Stockholmsscenen framför en halvroad festivalpublik. Han hör hemma i Hagakyrkan framför fans som älskar allt han gör. Kombinationen Wolf, kyrkans akustik, drömsk blå ljussätning, tre medmusikanter och en mängd olika instrument blir magisk.
Visst, han gör sina misstag. Ett felackord på pianot här, en lite sur klang i rösten där. Men det spelar ingen roll, för mannens musikaliska talang har inga gränser. Under Bluebells när harpa och dragspel kombineras får jag gåshud över hela kroppen. Det är så vackert.
Ja, vackert är rätt ord att beskriva konserten med. Fioltoner som gifts med flygelklang, Wolfs röst tillsammans med subtilt gitarrplock, det är vackert. När han tillägnar Bermondsey Street till sin gudmor i publiken, och hyllar kärleken kan jag inte göra annat än bli lycklig. Speciellt inte när jag håller min systers hand, sitter nära henne i kyrkbänken och vet att hon känner exakt samma sak. Det är vackert. Patrick Wolf är ordet personifierat.
Lagom till extranumren går ljussättningen från kallt blått till varmt orange, och precis som i somras på Popadelica avslutar Wolf med The City. Men denna gång gör han det briljant, och jag kan inte sluta le.
Så med ömma händer efter alla applåder, en helt ny syn på Patrick Wolfs förmåga att prestera live och en nyväckt kärlek till dragspel kan jag inte göra något annat än att konstatera: Det är den bästa konsert jag tagit del av än så länge i mitt nittonåriga liv.
En spansk festival.
Nu kanske jag har gjort något dumt, men må så vara. Efter en hel massa beslutångest bestämde jag mig. En Primavera Sound-biljett plus flygbiljetter ned till Barcelona i slutet av maj ligger nu och gottar sig på min mail. Jag är helt pirrig i kroppen, det blir min första festival utanför Sverige. I varma underbara Barcelona. Älskar livet just nu.
Woodkid.
Idag gillar jag Woodkid, njuter av solen, peppar inför Patrick Wolf-konserten på fredag och tittar på fina youtubeklipp. Till exempel det här, med tidigare nämnd träpojke. Attsingen vad fint.
Sånt man kan bryta benen i.
För övrigt lyssnar jag på det här idag, och längtar till Emmaboda.
31e januari.
Idag har Hultsfred släppt nya band, bland annat Modest Mouse och Imagine Dragons. Jag är på bubblande bra humör och vill bara ha sommar precis just nu. Sommar med festival, bara ben, smutsiga Converse, varm öl, kyssar och dansande hela nätterna.
Extra peppad är jag inför just Hultsfred, med tanke på att (nästan) hela klassen skall med. Det blir vår studentresa, vi springer ut den 12e och Hultan börjar den 13e. Så vi skall nattbussa oss direkt från avslutningsfesten till leriga Småland. Kommer bli helt briljant tror jag. För övrigt har vi 7 platser kvar i vår partybuss, så vill du hänga på är det bara att skriva till mig. Fest-garanti!
Hatt.
The Knife till WoW?
Wintergatan.
Edit: Länken min fungerar ju inte, tror det är mitt internet som bråkar. Här är en direktlänk istället: http://www.youtube.com/watch?v=rEeiRXOlWUE
Florence + The machine.
Så för att denna kvällen inte skall kännas helt övervidrig lyssnar jag på Florence + The machine och minns konserten i somras på Way out West. Gudars vad fint det var, avgudar Florence Welch till tusen. Att precis varenda en av hennes musikvideos är väldans välgjorda gör inte saken sämre (ja, jag älskar snygga videos. Finns det något bättre?). Finast är nog denna skulle jag tro:
Urban Cone @ Pustervik.
Det är svårt att inte tonårstråna när de fem stockholmsgossarna äntrar scenen. I ett par minuter känns det som att alla flickors hjärtan dunkar hårt och högt i takt, alla flickors ögon drömmande dras mot bandet och alla flickors viskningar till bästa vännerna handlar om exakt samma saker. Pojkarna i Urban Cone. De är unga, snygga, musikaliskt begåvade och får till den perfekta hybriden mellan kommersiell pop och lite mer indieklingande melodier.
Det som jag ogillar att de är så extremt medvetna om sina starka sidor. De står där som ett perfekt inslaget poppaket, gör allt precis enligt mallen och spelar sina låtar helt okejbra. Men de tar inte ut svängarna, försöker inte få kontakt med publiken eller ens le. Det är där jag tappar intresset. Visst, när de taktiskt spelar Freak och Kings & Queens efter varandra kan jag inte låta bli att gunga med och dela mina vänners entusiasm. Och att avsluta med populära Urban Photograph gör publiken nöjd. Men att jag flera gånger kommer på mig själv med att fundera på vilken öl jag skall köpa när spelningen är klar istället för att faktiskt lyssna är ett tydligt bevis på att dom glömmer bort att släppa in sin publik. Det är bra, men långt ifrån bäst. Och tonårstrånandet fungerar minst lika bra med hjälp av google och spotify som framför en scen på Pustervik.
The Last Shadow Puppets.
Måndag igen, med massa snö precis överallt. Jag är glad och kommer lyssna på The Last Shadow Puppets precis hela dagen (tack för tipset Cristian). Kan inte förstå hur i hela fridens namn jag har missat detta band, blir lite arg på mig själv. In på Spotify och lyssna ni också: The Last Shadow Puppets – The Age Of The Understatement.
December.
Äntligenäntligenäntligen är det december! Utan tvekan årets bästa månad då man får pynta hela huset, sitta inne och dricka varm choklad, köpa fina presenter till alla man tycker om, baka lussekatter/pepparkakor, bara råka äta degen istället och få superont i magen, följa julkalendern även om man är lite för gammal, förhoppningsvis göra ett par snöänglar, lyssna på supertöntig julmusik, krama om hela sin familj den 24e och festa in det nya året en vecka senare. Kan det bli bättre? Svar nej.
På tal om den töntiga julmusiken så har ni min egna spotifylista här: Årets bästa månad.
Fast den är inte töntig, den är supercool. Så ni vet.
The xx.
Min första upplevelse med treenigheten i form av The xx skedde klockan ett en sommarnatt år 2010. Det var Way out West och jag ville inte riktigt dra mig hemåt trots att mina favoriter redan hade spelat. Så jag kikade in Linnétältet, och blev frälst. Jag hade aldrig hört låtarna från deras debutplatta innan, men blev kär på en gång. Sims basröst trängde igenom precis allt, och Madley-Crofts hjärtskärande gitarrslingor liksom etsade sig fast inom mig.
Två år senare var det dags igen, denna gång på Hultsfred. Nu var jag inlyssnad och förberedd till max, och gick nog in med lite höga förhoppningar. Kanske var det faktumet att spelningen ägde rum mitt på ljusa dagen, eller för att man fick känslan av att publiken inte riktigt förstod vilka genier som stod på scenen som ledde till att den där frälsningen jag kände av två år tidigare uteblev. Det var en fantastisk spelning, men under fel förutsättningar.
Igår kväll var det tredje gången gillt. Jag och The xx, denna gång med perfekta förutsättningar. En lagom stor inomhuslokal (Lisebergshallen), totalt mörker (bortsätt från den eleganta ljusshowen) och Londons finaste trio på scen. Självklart var det inte bara jag där, utan i princip hela Göteborgs indie-elit, en tydlig indikator på att britterna är älskade här i Sverige. Så fort Romy Madley-Croft rörde sin elgitarr förstod jag att detta kommer bli magiskt. När Sims stämma adderades blev jag helt varm i kroppen och kunde inte låta bli att fundera på hur det är möjligt att två personers stämmor kan passa så bra ihop. Efter tredje låten Fiction uttrycker Sims ett dovt Thank you, och till och med när den mannen talar låter det svävande och drömskt, som om de lever i en fantasivärld.
Något som skiljer gårdagens konsert med tidigare spelningar är att Jamie Smith har fått friare tyglar. Beatsen är hårdare, musiken känns mer elektronisk och tempot höjs i kontrast till vad man är van vid efter att i princip ha lyssnat sönder deras två album. Detta är ett smart knep, då risken att publiken skall bli uttråkad elimineras och spelningen känns mer spännande.
Detta faktum i kombination med snygga projektioner och ljus i alla guds färger fick mig dock att bli förvånad. Den minimalistiska perfektion som trion tidigare stod för är lite rubbad. Det är fortfarande grymt bra, men jag saknar den avskalade nakenheten som tidigare var basen i The xx framträdanden.
Men säga vad man vill om deras nya image, när Crystalized drar igång sitter jag ändå där i mörkret och har gåshud över hela kroppen. För The xx är briljanta, hur dom än lägger upp sina konserter.