Sjön som blev vårt Everest.
Vissa dagar suger det att segla. Speciellt om båtskrället inte är helt sjövärdig, när man inte har fått några navigeringsinstrument och när det enda sjökortet ombord är orättat från 1988. Kvällsturen över Vättern blev en riktig mardröm. Vi åkte helt fel, körde i princip slut på motorn, höll på att gå på grund och var nästan på väg att ringa bärgningsbåt i all desperation. Men efter nio timmar kom vi äntligen fram till andra sidan av helvettessjön. Första och sista gången vi ses Vättern, det kan jag lova!
Brölvalla, vi möttes nästan.
Jag tog mig till Bråvalla. Fast ett par dagar för tidigt. Igårkväll flydde vi från vår fina Fingal, satte oss på tåget till Norrköping och pre-festivalfestade med världens bästa Dennis och hans vänner. Det blev fotbollsspel, Power Hour och massa kramgospuss. Mötte dessutom gamla Emmabodarävar, som jag inte sett sedan 2011. Natten var grym, och lång. Men att hitta tillbaka till båten runt niotiden i morse var ändå värt, för solen stod högt och visade oss vägen.
Livet är rätt fint just nu, och jag hoppas att alla Bråvallianer får en grym festival. Även om det sticker lite i mitt Peace&Love-hjärta när jag tänker på hur Bråvallaångvälten mosade min första festival. Men sånt händer ibland.
Skilsmässodiket.
En lång kanal.
Nu har snart en vecka av jobbet gått, och det är fint. Bor i världens minsta båt med Johan och Becca, som är godare än de flesta. Tyvärr ligger jag lite efter när det kommer till sömn, och är fortfarande sliten sedan Hultsfred. Som tur är får man vara skabbig på segelbåt, det hör lite till.
Just nu ligger vi i en liten hamn nära Söderköping, så vår resa genom Göta Kanal har börjat. Midsommarkvällen firade vi i just Söderköping, efter att ha seglat elva timmar i sträck. Vi var glada, drack fulöl och badade bastu hos främmande sörpingare. Helt klart en godkänd kväll.