Om att läsa igen.
På över ett halvår har jag knappt kunnat öppna en bok. Kanske har det berott på att jag helt enkelt behövt en paus, eller på grund av att mitt tålamod tryter. Men troligtvis är orsaken stress. Att det senaste halvårets stressande och jobbiga situation har gjort mig inkapabel till att varva ner och faktiskt njuta av en bok. Tidigare i mitt liv har jag kunnat ligga i timmar och beta av sida efter sida, men nu i höstas tog det helt enkelt bara jättestopp. Och är det så att något inte funkar för mig, då tvingar jag mig inte, utan lägger det åt sidan för en stund.
Men idag har lusten smugit tillbaka. I flera timmar har jag suttit fram på backen och läst ut en bok från pärm till pärm. En hel bok. Det bör tilläggas att det var en tunn pocketbok, men fortfarande. Jag läste på första gången på månader. Kände mig varken stressad, otålig eller uttråkad.
Jag tror det säger lite om livsstilen här på Gunilla. Allt går långsamt, allt får ta sin tid. Du kan utan tvekan tillbringa en hel dag läsandes, för det finns inget annat som kan störa dig. Inget internet, inga fester du inte får missa och inga långa skoldagar. Du kan helt enkelt slappna av, på riktigt. För vad kan vara mer avslappnande än att sitta uppe på däck, höra vågorna tyst klucka, känna solen mot din vinterbleka hud, inte ha den minsta aning om vad klockan är och läsa en riktigt bra bok?
Lite Miami Beach.
Idag var vi i styrbords vakt helthelthelt lediga, väldigt härligt. En del av oss tog bussen bort till Miami Beach och tog resans första dopp. Nu hade jag kunnat prisa det varma vattnet och gjort er där hemma avundsjuka, men då hade jag faktiskt levererat en lögn. Det var kallt, och supersalt så ögongen höll på att svida bort. Med tanke på att det är ”vinter” här så var vi nästintill ensamma på stranden, bortsätt från hurtiga prickar som var ute och sprang. Vi promenerade även fram och tillbaka längst med stranden, kollade in Miami Ink (fett antiklimax) och åt en burgare på hemmaplan. Självklart vill man ta tillvara på hela den lediga dagen, men det är väldigt utmattande att promenera omkring från nio på morgonen till halv sex på kvällen. Så nu ligger vi här hemma på båten igen; utslagna, solbrända, svettiga och galet hungiga. Tur att våra kockar ombord lagar världens bästa mat (inte konstigt att man går upp så mycket i vikt på resorna, det är Lill-Britt och Ericas fel.)
Stranden, DSG-skriverier, vår kompisfågel, finfina Elin och William som solar trots att han redan är brun.
Framme.
Efter drygt 23 timmar är vi äntligen framme, tillbaka på T/S Gunilla som lugnt guppar i takt med vågorna. Trots sömnbrist så kan jag inte gå och lägga mig, utan sitter istället uppe på däck, lyssnar på the Beatles och granskar Miamiskyskraporna som lyser upp med hjälp av tusentals lampor. Jag har bytt ut tjocktröjan mot sommarklänningen, och låter den varma kvällsbrisen ruffsa till håret. För på Gunilla spelar det ingen roll.
En sak som gör hela Gunillaresan så underbar (och ibland outhärdlig) är att hela klassen är med. 43 ungdomar som trängs på en och samma båt. På backen tränar en del, vissa står landgångsvakt, andra har ockuperat duscharna och Holst sitter bredvid mig och skriver dagbok. Det är som att vi blir en stor supervrickad familj under två månader. En familj man både älskar och hatar, men som alltid finns där.
Men trots att det är helt underbart att vara framme kan ingen av oss skaka bort tröttheten. 23 timmars bussåkande, köande, flygande och väntande gör kroppen utmattad. Så ikväll stannar nästan alla inne skulle jag tro, upptäcka Miami får vi göra imorgon. Kram!
P.s: Med tanke på min bristfälliga tillgång till internet ombord så tidsinställer jag lite inlägg så ofta jag kan under resan. Detta innebär att allt inte är i realtid, utan ett par dagar försenat. Hoppas det duger.
Framkommen efter resan från Sverige. Så jäklans trött att jag ville svimma och spy på samma gång.
Patrick Wolf, Hagakyrkan.
Senaste gången jag såg den brittiska vargen var på ett somrigt Popaganda, och besvikelsen var enorm. Wolf kändes ofokuserad, publiken oengagerad. Ingen bra kombination helt enkelt. Att han avslutade med en totalförstörd version av The City, då det pampiga slutet aldrig uppenbarade sig, imponerade mig inte.
Men Patrick Wolf hörde inte hemma på Stockholmsscenen framför en halvroad festivalpublik. Han hör hemma i Hagakyrkan framför fans som älskar allt han gör. Kombinationen Wolf, kyrkans akustik, drömsk blå ljussätning, tre medmusikanter och en mängd olika instrument blir magisk.
Visst, han gör sina misstag. Ett felackord på pianot här, en lite sur klang i rösten där. Men det spelar ingen roll, för mannens musikaliska talang har inga gränser. Under Bluebells när harpa och dragspel kombineras får jag gåshud över hela kroppen. Det är så vackert.
Ja, vackert är rätt ord att beskriva konserten med. Fioltoner som gifts med flygelklang, Wolfs röst tillsammans med subtilt gitarrplock, det är vackert. När han tillägnar Bermondsey Street till sin gudmor i publiken, och hyllar kärleken kan jag inte göra annat än bli lycklig. Speciellt inte när jag håller min systers hand, sitter nära henne i kyrkbänken och vet att hon känner exakt samma sak. Det är vackert. Patrick Wolf är ordet personifierat.
Lagom till extranumren går ljussättningen från kallt blått till varmt orange, och precis som i somras på Popadelica avslutar Wolf med The City. Men denna gång gör han det briljant, och jag kan inte sluta le.
Så med ömma händer efter alla applåder, en helt ny syn på Patrick Wolfs förmåga att prestera live och en nyväckt kärlek till dragspel kan jag inte göra något annat än att konstatera: Det är den bästa konsert jag tagit del av än så länge i mitt nittonåriga liv.
Godnatt Sverige, imorgon har jag bytt ut dig mot USA.
Men hur peppad jag än är så tycker jag det är svårt att lämna familjen min. I vanlig ordning kunde jag inte stoppa tårarna när Frida och mamma stod där utanför bussfönstret och vinkade. Att inte kunna krama dem på flera veckor gör ont i hela kroppen. För det finns inga människor på vår jord som jag älskar mer.
Nu är det bara att torka tårarna och faktiskt se saker för vad de är, en seglats med 42 fantastiska klasskamrater i mexikanska golfen är inget att hulka över. Det är nästan inte ens okej att jag är ledsen just nu, men skyller på mitt överskott av tårar i kroppen. Ibland måste man helt enkelt ventilera.
Ps. Min envisa hemlängtan brukar kunna lätta med hjälp av mail hemmifrån, oavsett innehållet. Så skriv snälla rara ett par rader till [email protected] någon gång, så blir jag varm i hjärtat. Oavsett om det endast är ett litet hej eller en hel roman.
HD.
Ikväll blir det utgång för sista gången innan resan. Skall säga hejdå till mina fina vänner och herr öl. Kommer sakna båda (mest vännerna såklart.) En glad nyhet i klädväg är att min underbara jeansjacka som har vart med på typ varendaste festival de två senaste åren skall få rastas! Jag kommer frysa, men det är värt när man kan se ut som en stentuff Harley Davidson-brutta. För övrigt blev mor min trött på mina slitna toppar igår, så saxen fick jobba. Men det ser nog ingen utom jag själv.
En spansk festival.
Nu kanske jag har gjort något dumt, men må så vara. Efter en hel massa beslutångest bestämde jag mig. En Primavera Sound-biljett plus flygbiljetter ned till Barcelona i slutet av maj ligger nu och gottar sig på min mail. Jag är helt pirrig i kroppen, det blir min första festival utanför Sverige. I varma underbara Barcelona. Älskar livet just nu.
Woodkid.
Idag gillar jag Woodkid, njuter av solen, peppar inför Patrick Wolf-konserten på fredag och tittar på fina youtubeklipp. Till exempel det här, med tidigare nämnd träpojke. Attsingen vad fint.
Tisdag.
Idag, eller igår beroende på hur man tänker, var jag i staden hela dagen. Länsade apoteket på all möjlig medicin man kan behöva två månader till havs, åt middag med fina Johan och ölade lite på Tullen. Mycket trevlig tisdag helt enkelt.
Take care
Vidxdens säkerhetsmeddelande har ett fint budskap. Åh vad jag älskar internet ibland. Även om det håller mig vaken när jag egentligen borde sova.
11e Februari.
Inser nu i efterhand att en vit sommarklänning kanske inte var smartaste valet till min superbleka Sverigehud. Att kortet paniktogs en kvart innan båten gick gjorde inte situationen bättre. Jaja, så såg jag ut i alla fall. Frida är även otroligt söt på bilderna i bakgrunden, dör över frisyren.
Fina ting.
Idag är en ovanligt fin söndag. Det vill jag fira med en lista på små saker som gör mig lite gladare:
Folk som luktar gott mest hela tiden. Typ Christoffer, alltid trevlig att sniffa på.
Corgis som gungar.
Små kusiner som inte riktigt kan göra flätor, men som verkligen försöker och sedan säger gör mitt hår lika rött som ditt.
Howls moving castle.
Tanten i affären som säger Det är fint att handla på lördagar, för du hälsar alltid så glatt.
Bastille (Tack Jonathan för tipset)
Att jag har en silverlila tiara från Jonas i bokhyllan. Gör att den femåriga prinsessan inom mig slår volter av lycka.
Mintgröna klänningar i kombination med rött hår. 
What kind of bird are you?
ett farväl.
Nu har jag sagt adjö till min lilla stuga för sista gången. Stugan där jag har tillbringat nästan hela min gymnasietid. Stugan där elaka spindlar bor i hörnen, sängarna är hårda, golvet alltid är stökigt och internet lite för ofta glappar. Det är nog på tiden att vi skiljs åt, men samtidigt känns det lite tråkigt. Men nästa vecka flyttar nya ettor in, och förhoppningsvis behandlar de min lilla fina stuga väl. Hejdå.
Lite veckoblaj.
Sista veckan går väldans fort. I tisdags FN-spelade hela klassen. Vi Azer briljerade självklart, och fick igenom vår resolution. Nästa steg är att förändra världen helt enkelt, vi har fått mersmak av makten.
Igår bytte jag min slöja mot fjädrar, trummor, pälsar och krigsmålningar för att leka indian på min sista musiklektion någonsin. Det var fint såklart, och lite halvsentimentalt.
På kvällen blev det fest, för fest är ju alltid kul. Jag ville kalasa i indian-outfiten, men kände att det kanske var lite väl. Så lämnade den i säkert förvar i Öiens händer.
Idag är det meningen att jag skall flyttstäda. Men hur jag än gör så blir det bara stökigare och stökigare. Städdjävulens förbannelse eller något. (Kan även vara pga. Att jag mest byter plats på saker och spelar Candy Crush. Död åt min slapphet.)
Azerbajdzjan tar en paus från politiken och är lite glada istället. Tror även det är bra för min självbild att faktiskt då och då visa bilder som jag ser rätt ofin ut på. Men gladheten får väga upp för dubbelhakan. Plus att Adam är super-fierce!Att inte orka.
Jag brukade vara så himlans bra på att få saker gjort. Lämnade alltid in skolarbete tidigast. Började plugga inför prov minst två veckor innan. Hade allt prydligt uppradat i kalendern, precis när jag skulle göra vad. Bokade in hela helgerna med fikor, fester och myskvällar. Hela tiden skulle det göras saker, träffas folk, drickas öl.
Nu gör jag mest ingenting hela tiden. Tittar knappt på skolarbetet. Lämnar in i sista sekund. Skriver inte upp någonting i kalendern. Tar kanske en fika någon gång ibland, när jag har lust. Festar väldans sällan.
Det var hösten som förändrade mig. Den senaste hösten då allt bara rasade och all min ork rann iväg , hur hårt jag än försökte hålla kvar vid den. Jag kan just nu inte bestämma vad jag gillar bäst. Då, när jag mådde dåligt men fick saker gjorda. Eller nu, då jag faktiskt mår bättre, men totalt har tappat greppet om min produktivitet. Men jag tror det är mitt problem, jag springer alltid med full fart mot toppen, och lyckas liksom inte stanna. Inte förrän jag ligger där nedanför, och inte kan röra mig alls.
Jag är helt ärligt rädd för vad det skall bli av mig. En ledsen, sönderstressad och framgångsrik person? Eller en glad sådan, som inte får något gjort alls. Vad vill man vara? Nej fy, allt jag känner just nu är bara att jag får låta det gå långsamt. Ett tag åtminstone. Låta mig se fem serieavsnitt i rad istället för att göra skolarbete. Inte ta till mig massor av extrajobb. Inte köpa biljetter till varenda festival. Inte panika över att folk festar medan jag sitter hemma. Utan faktiskt låta mig få missa saker, låta mig vila. Så jag återigen orkar springa mot toppen, men kanske i lite lugnare tempo. Så att jag ser när kanten kommer.
Världshistoriens tråkigaste inlägg. Jag vet, men var bara tvungen. Förlåt.
Sånt man kan bryta benen i.
För övrigt lyssnar jag på det här idag, och längtar till Emmaboda.
True Blood och rika amerikaner.
Melodifestival.
Utgång 2.0
Gårdagen var trevlig, herrarna som spelade hittar ni här. Så rara. Man vill bara gosa upp hela bunten. Ikväll byter jag Sticky mot Gretas. Lite natt och dag. Skall dit med systeryster och Christoffer. Gaymode is on!