Hipp hipp hurra!
Vill ni veta en häftig sak? Igår, alltså den 16e oktober, fyllde min blogg ett år! Hurra hurra för min offentliga dagbok. I början bloggade jag bara för mig själv, och berättade inte för någon att mina tankar och känslor fanns nedklottrat på en blogg.se-domän. Men gudars vad tråkigt det blev i längden, och respons från andra gör allt mitt skrivande bättre. Så nu står jag här, ett år senare, och ni kan läsa det jag skriver. Bra va? Och att ni läser gör mig megaglad, gillar er!
För att fira detta kör jag en äkta #Throwbackthursday och ger er mitt första ordentliga inlägg. Om hur det känns att vara fjorton och orolig över hur ens kropp ser ut. Lite deppigt firande kanske, men lite läsvärt i alla fall.
SÅ LÄNGE DU INTE KAN FÅ GREPP SÅ ÄR DU SMAL.
När jag var fjorton år blev jag någons flickvän för första gången. Lilla fjortonåriga jag som knappt vågade hälsa på nya människor hade träffat en Oscar som var sjutton, lång, blond och spelade lite för mycket dator. Men viktigast av allt, han ville vara med mig. Tre år yngre, supertöntiga jag.
Oscar bodde i Stenungssund, och varje gång jag satt på RÖD EXPRESS mådde jag nästan illa av nervositet. Det var inte kärlek som pirrade i magen, utan rädslan över att göra något fel, att göra honom arg, eller värst av allt att få honom att faktiskt inse hur tramsig och liten och obetydlig jag var.
Men jag tror faktiskt att denna pojke gillade mig rätt så mycket, för varje gång jag klev av den svettiga bussen stod han där och strålade som en sol. Och känslan av att veta att det var på grund av mig skrämde iväg åtminstone lite av det rädda magpirret.
När man är sjutton år och pojke ser man kanske på det där med att vara tillsammans på ett annat vis än om man är fjorton år och tjej. Jag ville mest hålla handen, spela wow och gå promenader. Men Oscar var alltid mer sugen på att ligga i sängen, se på film och kramas. Varje gång han föreslog det blev jag helt stel i kroppen. För jag visste att det hör till att åtminstone kramas när man ligger i sängen. Han var ju trots allt min pojkvän.
”Sanna, kan du inte slappna av lite?”
Klart jag inte kunde slappna av. Jag låg i en 160 cm säng med min pojkvän i bara underkläder, och allt jag kunde tänka på var snällasnällasnällakollaintepåminkropp. För inte nog med att jag hade pojkvän, jag hade även en gnagande känsla inom mig om att jag inte var smal nog. Inte fin nog. Inte passande för att ligga halvnaken i en sjuttonårig pojkes säng. Vilket är enormt ironiskt nu fyra år senare, då jag faktiskt inser att fjortonåriga Sanna nästan försvann, så smal var hon. Och det såg även Oscar, så när jag skräckslaget viskade Jaggillarintenärdutarpåminmage fnös han och svarade
”Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal”.
Pojkar kommer och går, och efter en relativt kort tid gjorde vi slut, men en liten del av honom sitter fortfarande kvar i mig. Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal. Ett så idiotiskt uttalande av en sjuttonårig pojkvän som inte hade någon aning om vad han snackade om har hemsökt mig om och om igen under dessa år.
Idag kan jag greppa hur mycket som helst. Och det är så det skall vara Oscar, kom ihåg det.
Hoppas Oscar har greppat ett och annat nu! Fin blogg, kram
just den där saken han sa "så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal” fick mig att haja till, men din sista slutkläm värmde verkligen mitt hjärta och min självkänsla. du är bra sanna!