Dina läppar mot mitt nyckelben.
Förlåt för att min vän är så rakt på. Hoppas han inte stör dig för mycket.
Dina bruna ögon trängde igenom mina när du nästintill viskade fram en ursäkt. Du log också, men inte så värst charmerande som jag är van vid, utan snarare försiktigt. Som om jag skrämde dig.
Det är ingen fara alls. Ni är dock väldigt omaka vänner.
Ja. folk brukar säga det.
Du vände bort din blick och rullade en cigg. Över knapparna på kappan hade du fäst ölkapsyler. Gulligt, tänkte jag, men vågade inte säga något. Du bet försiktigt i din läpppiercing när du rullade, för att fokusera. Eller för att slippa tala.
Vad heter du?
Fred.
Att du inte ens frågade om mitt fick mig att förstå vinken. Jag lämnade dig ifred. Gick och dansade istället, lät musiken ta över. Tänkte inte mer på dig, eller låtsades åtminstone inte om det. Men visste exakt vart du och din vän satt. Ni dansade inte. Efter någon timma ville mina vänner gå hem. Jag stannade. Varför sova när man är i staden som alltid är vaken? Som alltid välkomnar danssugna själar med öppna armar och som aldrig anpassar sig till att natten snart blir morgon.
Luftpauser behövs ibland, och jag stod ute i den kalla vinternatten. Andades in. Andades ut. Blundande länge.
Mår du bra?
När jag förvånat öppnade mina ögon stod du där framför mig. Log det där nervösa leendet igen och jag lade märke till dina skrattgropar mitt bland det mörka stubbet.
Klart jag mår bra. Jag är i Berlin.
Mitt svar fick dig att skratta till.
Tänkte bara att du kanske hade bråkat med dina vänner. Med tanke på att dom gick och du stannade.
Vi bråkar inte. Jag är bara så rädd att missa någonting så vill aldrig gå hem.
Då blev du seriös och tyckte att vi skulle gå till en annan klubb istället, en bättre klubb. En sån klubb som man inte får missa. Och du sa inte du och jag. Du sa vi. Sedan tog du min hand och började gå.
Men din vän då?
Han hittar dit.
Klubben var mörk och trång. Mannen i dörren granskade mig kritiskt när jag blygt hälsade på engelska. Tydligen var turister som fridlysta blommor här. Du förklarade något på tyska, vilket gjorde att jag fick komma in med ett ”Only this time”. Vi satte oss i ett hörn med hårda bänkar. Din axel trycktes mot min, jag kände lukten av dig. Tydligen pluggade du grafisk design, älskade loggor, hade en hel massa tatueringar här och var på kroppen och mediterade mest hela tiden. Allt du sa kändes så exotiskt och spännande, så när jag svarade på dina frågor skämdes jag över att mitt liv var så tråkigt. Ointressant. Vanligt. Jag ljög och sa att jag också mediterar ibland. Om man nu kan räkna panikgråt i en stor tom säng som meditation. Sekunderna blev till minuter, minuterna till timmar. Ju längre tid som flög iväg desto pratsammare blev du. Nu när du log såg det inte förskräckt ut länge, utan genuint. Då och då strök du din hand över min rygg, så pass mjukt att jag fick anstränga mig för att inte rysa.
Solen har nog gått upp nu.
Ja, det är vad jag har väntat på. Kom.
Vi smög ut från rummet där folks kroppar pulserade i takt med musiken. Väl ute hade det börjat ljusna. Du styrde dina steg mot floden. Mot den del där rester av muren hade förvandlats till ett långt galleri. Sedan pekade du. Förklarade. Berättade. Hela tiden spände du blicken i mig, för att läsa av vilka målningar jag gillade mest. Jag mmade mest, vågade inte riktigt tycka om ”fel” konstnärer.
Jag har ont i mina fötter.
Då böjde du dig ned. Började knyta av först dina skor, sedan mina.
Då går vi väl barfota istället.
Marken var kall och hård, din hand runt min varm och mjuk. Vi gick över halva stan, tills vi plötsligt kom till din dörr.
Här bor jag.
Okej.
Är du hungrig?
Nej, inte så värst.
Trött?
Nej, inte det heller.
Sugen på lite 8-bitars?
Din lägenhet var liten och trång. Du suckade retsamt när jag förlorade gång på gång. Jag skyllde på att jag är en N64-tjej. Att 8-bitars inte är min grej egentligen.
Vad är din grej då?
Jag kanske inte har något som räknas som min grej.
Tanken slog mig, och gjorde mig lite ledsen. Du märkte det, och strök bort håret som föll fram i mitt ansikte. Sedan kysste du mig. Mjukt. Efteråt sa du ingenting, utan tittade bara på mig. Utan att vända bort blicken.
Jag kanske borde gå.
Då slängde du upp mig på axeln och sprang in i sovrummet. Välte ned mig på sängen och viskade
nejnejnejnejnejnej. Då kanske jag binder fast dig så du missar flyget hem.
Jag visste inte riktigt om du var seriös eller inte, för det är inte ofta främmande tyskar skämtar om bortrövning och kidnappning. Inte med mig i alla fall. Men en liten del av mig ville att just du skulle röva bort mig. Så att jag alltid kunde ligga i en stor säng med din tunga kropp över min. Med dina läppar mot mitt nyckelben. Med ditt försiktiga nynnande. Med dina långa, mörka fransar och ditt svårtolkade leende.
Vi satt i ditt gamla fönster och rökte. Klockan var över elva, och vi hade inte gått och lagt oss än. Folk nere på gatan skyndade fram, för att fly regnet. Jag gjorde tvärt om, dinglade med mina bara ben utanför fönsterkarmen och välkomnade regndropparna.
Akta så du inte ramlar ut, vill inte bli anklagad för att ha mördat små svenskor.
Jag log mot dig och lutade mig längre ut. Bara för att jag kunde. Man blir lite för modig av kombinationen alkohol och nya städer. Du såg lite nervös ut, så jag hoppade in istället. Lade mig på din säng, och tittade upp i det höga taket. Där hade du målat stjärnor med svart färg. Jag funderade på hur du hade nått upp. Vad hyresvärlden skulle säga när du i framtiden kommer flytta. Sängen knakade till lite missnöjt och du la huvudet på min mage. Kramade om min midja.
Kan vi inte sova lite?
Jo.
När vi vaknade hade det hunnit bli mörkt igen. Det regnade fortfarande. Din operasjungande rumskamrat skulle snart gå till jobbet, och sjöng upp så högt att väggarna vibrerade. Vi fnissade lite åt honom, och du borrade in näsan i min halsgrop.
Kan du inte bara stanna här. Hos mig.
Nej, då kommer allt detta fina tillslut inte vara fint längre.
Sedan tog jag på mig jackan och gick ut i regnet. Jag tittade upp mot ditt fönster, du stod och rökte. Tittade på mig, men sa ingenting. Jag drog på mig hörlurarna och skyndade iväg över gatorna. En liten del av mig ville bara springa tillbaka till dig, till dina kapsylknappar, dina tatueringar, din långa mörka lugg och din stora knarriga säng. Men att bli förälskad i Berlin är inget jag har tid med, tänkte jag förståndigt och fortsatte gå.
SD.
Igår var en märklig dag. Sov länge och vaknade till nyheten att Mew hade bokats till Hultsfred. Så fint. Blev så glad att jag nästan grät. Men bara nästan. Senast jag såg Mew var på Peace and Love 2010, när i princip 99 % av hela festivalen var och gungade till Jay-z stod jag och min älskade syster längst fram och snurvlade till She Spider och Am I wry? no. Ja, hela morgonen svävade jag på moln, ett bra bandsläpp kan göra mig så glad, det är nästan lite knasigt.
Tyvärr så försvann den glada känslan relativt fort, när jag loggade in på Facebook och gjorde misstaget att kommentera en f.d. Klasskamrats status gällande ämnet vi alla älskar, Sverigedemokraterna. För er som inte vet det är jag från skärgården, där fördomar och rädsla frodas, vilket resulterar i att en för stor grupp människor sympatiserar med SD.
Jag brukar vanligtvis hålla mig borta från konversationer gällande SD och deras dumheter på sociala forum och medier, då partiets anhängare har ett väldigt speciellt tillvägagångssätt när de argumenterar, om man ens kan kalla det argumentation. Deras svenska brukar inte heller vara på topp (Detta är dock bara en generalisering, jag säger inte att alla sverigedemokrater skriver som krattor. Men majoriteten.)
Det hela slutade med att jag gick och lade mig med sönderskrivna fingrar, en kokande ilska i kroppen och troligtvis ett par nya ovänner. Hann även bli anklagad för förtal (vilket jag tycker är väldans underhållande), relativt påhoppad och dumförklarad av finfina herrar (läs småpojkar) som inte riktigt hade koll på internetettikett (om det nu finns någon sådan).
Det gör mig otroligt ont att så många människor faktiskt står bakom Sverigedemokraterna, utan att de egentligen vet vad det innebär. Många SD-anhängare har inte den blekaste aning om vad som faktiskt står i partiprogrammet, utan väljer bara att stötta och gorma på grund av rädsla för människor från andra länder. Människor från andra kulturer som har blivit en del av ett Sverige som tydligen har blivit så jäklans viktigt att bevara.
Jag kan självklart inte tala för alla, men för mig är Sverige inte Sverige utan mångkultur och invandring. Vi behöver andra kulturer, och framförallt behöver vi alla inse att ingen är bättre än någon annan baserat på vilket ursprung man har. Sverige är ett land med bra förutsättningar, som skall vara tillgängligt för folk som behöver skydd. Som behöver ett nytt liv, på en ny plats.
Att SD har mottot ”det var bättre förr” och vill spola tillbaka tiden ett par hundra år gör mig förundrad, men inte förvånad. De vill inte höra talas om jämställdhet, vill att skolan skall betona kristna värderingar (vad hände med religionsfriheten?) och tycker att vi behöver lägga en hel massa pengar på krigsflygplan. Vi fina duktiga Svenskar som krigar så mycket. Addera sedan lite järnrör, horskrik, babbetrams, fula folkdräkter och fusk med sjukpenning. Är det verkligen ett parti vi vill skall leda Sverige? Nej tack, då kommer jag sluta kalla mig svensk och flytta så långt bort från detta land som möjligt, bli en riktig fullfjädrad flykting. Och då hoppas jag innerligt att landet jag kommer till, och framförallt invånarna där, behandlar sina invandrare bättre än vad Sverige gör idag.
Men, SD gör mig inte bara arg och förundrad, partiet kan även roa! Därför tycker jag vi knyter ihop säcken genom att titta in när Sverigedemokraten Margareta Larsson fd. Sandstedt (som för övrigt är mor till herr Åkessons flickvän) inte riktigt får till det under en kostnadsredovisning i riksdagen. Vilken skarp kvinna hon verkar vara. Se och njut:
Det är all tid jag får.
Först vågade jag inte ens titta åt ditt håll. Inte ens titta på dina vänner. Eller dina vänners vänner. Mina ögon undvek dig så som morgontrötta ögon undviker solen. Jag rev nervöst sönder min röda servett i tusentals bitar, och tittade oroligt ned i knät. Ibland på Jonatan, men bara när han tilltalade mig. Fina Jonatan, som visste hur nervös jag var, och satte medvetet mig långt ifrån dig, nära honom, så att jag skulle ha någon att prata med. Någon att titta på. Någon att hålla fast vid, så att jag inte sprang hela vägen hem till Göteborg i panik.
Efter att för många timmar av festen hade runnit iväg gick du fram till mig, tog min hand. Jag följde med dig ut, och kunde inte tänka på något annat än att du höll min hand. Att jag var här, med dig och ingen annan. Du som ett halvår tidigare hade varit min, men som jag slängde bort på grund av rädsla för avstånd. Rädsla för att du skulle komma för nära. Rädsla över att jag skulle bli kär. Bli för kär.
Resten av den helgen var jag med dig. Vi sade till varandra vi försöker igen, men vi visste båda att det inte alls var så. Den helgen var en fristad, en illusion, som skulle raseras så fort jag klev på tåget hem. Men det låtsades vi inte om, utan vi ljög för varandra och sa att det kan gå. Att det kan gå om vi vill. Och vi ville. Fan vad vi ville.
När vi vaknade på söndagsmorgonen så log du inte. Istället för att köra mig till järnvägsstationen styrde du bilen mot motorvägen. Men sa ingenting. Detta är fel håll, viskade jag fram. Jag vet, jag kör dig till Malmö istället, svarade du på din hesa och rispiga skånska.
Varför?
Det är all tid jag får.
Sedan grät du. Tystnad ihop med tårar gör så ont. När du sedan körde iväg med bilen vågade även jag släppa taget. Nu såg du mig inte längre. Nu kunde även jag gråta. Fälla tårar som gör så jävla ont att man knappt kan andas, knappt kan hålla sig uppe. Tårar som jag förtjänade, efter allt jag gjort dig.
Jobbiga söndagar.
Söndagsångest är den där vännen jag aldrig lyckas skaka av mig, hur mycket jag än försöker. Trots att jag försöker lura mig själv att jag är lycklig (vilket jag faktiskt är för det mesta) så kommer den alltid tillbakarusande varenda eviga veckoslut. Som ett brev på posten. Som en bakfylla. Ångesten är så klibbig och hemsk och tar över precis all luft i alla rum så jag blir tvungen att krypa ihop lite grann för att fortfarande kunna andas. Söndagsångesten drar upp tankar jag inte vill tänka på, händelser jag vill glömma och precis allt som är grått och jobbigt. Hur fasen säger man upp kontakten med en känsla? Vill bara skrika far åt pipsvängen med dig, precis som Ronja, men det hjälper liksom inte riktigt.
Däremot hjälper det litelitelite när jag tar på mig min gosigaste tjocktröja, höjer värmen i stugan till max, slänger ihop en enorm sats chokladbollsdeg, dricker flera liter varmt och sött te och lyssnar på Håkans alla skivor, om och om igen. Och jag hoppas att jag någon gång snart kan må så bra att jag utan problem kan vifta iväg allt som har med ångest på söndagar att göra. Men än så länge får jag nöja mig med att ledsenheten och oron åtminstone bara infinner sig en dag i veckan. Bättre det än sju.
Alla-bränner-alla.
I lågstadiet svingade vi oss i lianerna, lekte alla-bränner-alla och spelade brännboll så fort det var varmt nog att förflytta lektionen ut på gräsmattan.
I mellanstadiet blev det plötsligt lite mer seriöst, vi körde tjejerna mot killarna så fort tillfälle gavs. På den tiden var vi fortfarande små, barn och lika stora, så det blev rättvist.
I högstadiet gick det seriösa till överdrift. Plötsligt skulle vi springa på en viss tid, hoppa minst 120 cm i höjdhopp och hitta alla kontroller i orienteringen. Målet var inte längre att ha kul, utan målet var att få högsta betyg. Det roliga var bortblåst, det kändes jobbigt att duscha efter gympan och killarna knuffades hårt så fort läraren tittade bort. Under biptesten sprang vi tills luften var helt borta och vi var tvungna att spy på toaletten efteråt. Av utmattning. Men självklart bakom stängda dörrar, så att vi sedan kunde gå tillbaka till resten av gruppen med ett leende på läpparna. Vi skolkade medvetet när det var redskapsgymnastik, för kullerbyttor och volter var inte vår grej.
I gymnasiet försvann lite av pressen, och vi tyckte det blev en gnutta kul igen. Trots att vi ibland grät efter springtesten, självklart i smyg. Trots att vi skrattade lite generat och blinkade bort tendensen till tårar så fort de stora starka pojkarna sköt bollen lite för hårt i våra magar. Nu fungerade inte tjejerna mot killarna längre, som det gjorde på mellanstadiet, för nu var pojkarna så mycket större. Och längre. Och starkare. Istället för att inte ens närvara på redskapsgymnastiken kunde vi stå för att trapetser och bockar aldrig varit våra bästa vänner, och vi kunde sitta vid sidan av och känna att det är okej att inte vara bäst på allt.
Men idag tog det slut. Min sista gymnastiklektion någonsin är avklarad. Det känns så otroligt bra, skönt och lättande att aldrig mer behöva prestera fysiskt för att bli stämplad med G, VG eller MVG. Nu kan jag istället träna för att jag vill, inte för att jag måste.
(Och eh, vi är egentligen jag. Men det tror jag ni förstår. Blir så trött på alla jag-texter hela tiden, så det fick bli en schizo-version denna gången.)
Blåa tossor och döda makar.
Jag tycker väntrum på sjukhus är sorgliga. Folk sitter där och har ont, är ledsna eller stressade. Ibland alla tre. Ingen tittar någon i ögonen. Ingen pratar med någon annan. Och varje gång sköterskan kommer utrusande och mumlar fram fel namn ökar ilskan bland den väntande skaran. Väggarna är alltid målade i gråa och tråkiga färger, möblerna är obekväma och vintertid är små fula plasttossor placerade på alla fötter som stressande dunkar i takt med sekunderna som springer iväg.
Men idag när jag satt och bidade min tid i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus kom det in en liten dam som inte alls följde den svenska tråkiga normen. För det första, hon hade inga blåa tossor på sig, fastän det var blött ute! Hur vågade hon? För det andra log hon när hon gick in, och tittade på oss som redan satt där. Söt som socker var hon, och väldigtväldigtväldigt rynkig. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, så hon stegade bestämt fram till stolen bredvid mig och började prata. Under loppet av en halvtimmas väntade hade jag fått reda på allt om hennes barnbarn, katter, döda man och vilka TV-program hon gillade. Sedan blev mitt namn uppropat.
Ett samtal har aldrig gjort mig så ledsen förr i hela mitt liv. Har ont i magen. För hur glad och pratsam denna damen än var så lös världens hemskaste, elakaste ensamhet igenom. Ögonen hängde liksom inte med när hon log. För egentligen så ville hon hellre sitta och prata med sina barnbarn eller sin döde man, än med en helt främmande 18-åring i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus. Men det var inte hennes val.
Nu skall jag lägga mig i sängen och gråta över att man tillslut kommer bli gammal och så galet ensam. Fy 17.
Min mamma.
Idag fyller min mamma år. Inte för att vara partisk eller så, men hon är den bästa personen som finns.
Hon är en sån mamma som ringer nästan lite för ofta till sin utflugna döttrar och som bara genom att höra orden hej mamma kan förstå om något är fel.
Hon är en sån mamma som på egen hand har uppfostrat sina döttrar, och gjort det så jävla bra.
Hon är en sån mamma som spontant beställer en resa till Island bara för att det är kul.
Hon är en sån mamma som ibland blir besviken, men aldrig arg, när hon får reda på vilka dumheter hennes yngsta dotter utsätter sig för.
Hon är en sån mamma som inte är jättebra på att baka eller laga mat, men som kramas mysigast i hela världshistorien och alltid har bra saker att säga.
Hon är en sån mamma som berättade sagor om giraffer med klumpfötter och läste högt varje kväll, trots att man kanske egentligen var lite för gammal för sånt.
Hon är sån mamma som man kan ha som sin allra bästa vän.
Hon är en sån mamma som är skitsnygg, men som trots allt säger till sin dotter med värdelöst självförtroende du är den vackraste på hela jorden.
Hon är en sån mamma som man aldrig vill skall bli gammal, aldrig vill skall försvinna.
Hon är en sån mamma man kan ligga och ha ont i magen av saknad efter.
Och hon är min mamma, hur fint är inte det? Länge leve underbara mammor.
Älskade lilla plastbror.
Älskade lilla plastbror. Jag minns när vi var sex år gamla, när jag och min familj dök upp från ingenstans och flyttade in i ditt hus. Din lugna tillvaro med bamsetidningar, Sven Ingvars-skivor och hönekakamedkalvkorvochoboytillfrukostvarjedag blev vänd upp och ned när tre flickor stormade mansborgen på Hamnvägen 13.
Jag vet att du inte gillade mig i början, jag vet det. Men det är okej, för jag gillade inte dig heller. Du ville aldrig leka mina roliga lekar, lyssna på mina skivor eller ens smaka på mitt godis. Vilken sexåring gillar inte godis?! Tänkte jag argt.
Vi bråkade rätt mycket också, vilket kanske inte är så konstigt. Ett ensambarn och en argsint lillasyster är definitivt inte den perfekta kombinationen. Den gamla hederliga försvarsmekanismen att gråta och gnälla så fort man inte får sin vilja fram funkar inte riktigt om båda parter kör på det. Det resulterar bara i en sjö av onödiga tårar. Och skrik. Och hämnd.
Fina lilla plastbror, jag har aldrig riktigt vågat säga detta till dig, men en gång spolade jag ner en av dina fiskar i toaletten. Jag minns inte ens varför, utan bara att jag tyckte det var en strålade hämnd. Men när du inte ens märkte att en fattades fick jag dåligt samvete för den stackars fisken som föll offer för ett helt vanligt syskonbråk.
Efter sex år flyttade jag igen, och det tyckte du nog var rätt skönt. Vi såg inte varandra som syskon på den tiden. Jag tyckte åtminstone att det var skönt att flytta, men mest på grund av din elaka pappa.
Idag är vi nästan vuxna. Vi bor varken ihop eller ses så värst ofta. Du gillar fortfarande inte samma lekar, musik och godis som jag gör. Men jag älskar dig i vilket fall, och ser dig som min lilla plastbror. Även om vi är lika gamla och du är större än vad jag är. Och jag hoppas verkligen att du ses mig som din syster. För det är jag.
Prov.
Klädkrav
Även om det var nästan sex år sedan kommer jag ihåg det som igår. Första dagen i sjuan, en helt ny skola. Jag hade gått upp extra tidigt den morgonen för att platta mitt knallröda hår, fixa den perfekta sminkningen och kombinera rätt svarta linne med min nya tyllkjol. Allt för att den första dagen skulle vara perfekt.
På väg till skolan mötte jag upp Bella, min svärdbärare från mellanstadiet, hon lika uppiffad och fixad som mig själv. Vi tog varandra i hand och gick in till vår nya klass, men möttes där av en chock. Självklart hade vi inte väntat oss att hela klassen skulle ha samma stil som oss, den ökända emo-stilen, men vi var inte heller förberedda på blickarna. 17 ögonpar tillhörandes ”vanliga” ungdomar som dömde oss direkt. Tydligen passade det sig inte med svart ögonskugga och tuperat färgat hår på vår nya skola, det blev jag och min vän snabbt medvetna om. Åren som följde blev en berg- och dalbana av skällsord, hån och viskningar bakom våra ryggar. Men det handlade aldrig om något dumt vi hade gjort eller sagt, utan endast om vad vi bar på våra kroppar.
Nu ett par år senare, när jag sitter med facit i hand, kan jag inte göra annat än att skratta åt min envishet. En taktisk 14-åring hade gått hem efter första skoldagen, tvättat bort allt sitt smink och återvänt till skolan nästa dag med en lite mer neutral utstyrsel. Något som kanske inte stack till lika hårt i ögonen på klasskamraterna eller de äldre eleverna. Men självklart agerade jag inte på det viset. Istället byggde jag på den identitet jag hade genom att sota ögonen lite hårdare, tupera hårt lite högre och sy på Broder Daniel-märken på varenda kofta jag ägde. Deras hårda ord med mål att krossa stärkte istället min personliga stil, och gjorde att jag höll hårdare fast vid den än någonsin tidigare. I skolan var jag lägst i rang, men på emotrappan inne i stan behandlades jag som en drottning.
Idag har jag lämnat den delen av min identitet bakom mig, man växer helt enkelt upp och ändrar stil i samband med åldrandet. Men ibland kan jag fortfarande känna att jag på grund av mina klädval döms av andra. Ett exempel på detta var i somras, när min morbror hade fixat en sommarjobbsintervju åt mig på banken där han jobbade. Det är allmänt känt att man klär sig propert om man jobbar på bank, så jag ansträngde mig faktiskt för att se så prydlig ut som möjligt. Trekvartsbyxor, en lite finare topp och två inbakade flätor antog jag borde räcka, men ack så fel jag hade. Redan när jag steg in på kontoret förstod jag att jag borde gått steget längre och faktiskt slängt på mig en kavaj och höga klackar, för blicken kvinnan som skulle intervjua mig levererade slungade mig brutalt tillbaka till första dagen i sjuan. När hennes ögon mötte min relativt diskreta tatuering på ankeln insåg jag att loppet redan var förlorat. Jag skulle aldrig få det här jobbet. Den vetskapen gjorde mig enormt nervös, vilket i sin tur ledde till att intervjun gick åt skogen.
Men det är inte bara inom bankväsendet som klädsel spelar stor roll, utan inom många andra yrkesgrupper likaså. Detta tas upp i Anna Möllers artikel Facebook kan påverka jobbchanser, publicerad i Upsala Nya Tidning 19.4.2010. Möller intervjuar Åhléns varuchef Niklas Tolstoy, som menar på att han aldrig skulle anställa någon med ett ovårdat yttre. Tolstoy säger att en arbetssökandes utseende och klädsel kan vara det som avgör. Hans åsikt stämmer bra överrens med det jag upplevde under min anställningsintervju på banken, att det faktiskt var min klädsel som gjorde att jag inte fick jobbet.
Enligt mig finns det både för- och nackdelar med att folk har så olika stilar. Det positiva är att man lätt kan utrycka vem man är som person genom sitt yttre och sin klädsel, det är ett bra utlopp för människors kreativitet. Det gör det även enklare att finna folk med liknande intressen som man själv har, åtminstone när det kommer till musik. Men det leder också till att folk får förutfattade meningar om varandra, placerar människor i olika fack endast baserat på deras yttre. Inom yrkeslivet kan meriter förbises på grund av att personen, som kanske var den bäst anpassade för jobbet, har fel klädsel eller frisyr.
Vem vet, jag kanske inte alls hade skött jobbet på den där banken bra. Jag kanske inte hade fått anställning även om jag hade haft på mig en felfri utstyrsel. Men det är inte det som stör mig, utan vetskapen om att jag redan innan jag öppnade munnen var bortvald. Du skall alltid få chansen att visa vem du är och vilka åsikter du har innan folk dömer dig, det spelar ingen roll om det är under en arbetsintervju på Swedbank eller i ett klassrum första dagen i sjuan på Styrsöskolan.
Krönika skriven av Sanna Halt, Öckerö Gymnasieskola den 23 november 2012.
Stockholm.
I början av denna vecka for hela klassen min upp till hufvudstaden för att söka visum inför den stundande Miami-resan. Jag gillar Stockholm i teorin, så fort jag hör någon go göteborgare gnälla över 08or är jag snabbt framme med ett försvarstal. Det är trots allt staden jag föddes i, där min far är bosatt och där många av mina vänner håller till.
Men det är tyvärr något som skaver, förlåt, med så är det. Kanske beror det på att tunnelbanan känns lite väl instängd och trång. Eller det faktum att alla har så brått! Att stå på fel sida av rulltrappan är det största brottet du kan begå, och när den unga praktikanten på ICA nervöst fumlar till med en vara suckar alla Stockholmare tungt i kön, och blickar irriterat på klockan.
Största anledningen är nog att jag aldrig känt mig som hemma i denna stora stad. Inte i min fars fina lägenhet på hippa Söder, i mysiga gamla stan eller ens på Gröna Lund. För hedersplatsen i mitt hjärta besitter mammas hus på Vrångö, kullerstensgatorna i Haga och Liseberg. Det må stå Stockholm i mitt pass, men Göteborg i min själ.
Dock vill jag tacka gud för att jag inte kan låta bli att ta tåget till östkustens pärla flera gånger om året, för även Stockholm gömmer finfina vänner som jag älskar. Tur är väl det, annars hade jag kanske förmultnat här i Göteborg.
Ett förlåt.
Du stod där och log mot mig. Hela vägen från din lillalilla stad till min stora hade du åkt, bara för att överraska mig. För att göra mig glad. För att viska hej pärlan i mitt öra och dra in lukten av mitt hår. Så som du alltid gjorde. Du trodde att jag skulle bli glad, förvånad såklart, men mest glad. Så som en vanlig person hade reagerat.
Men ibland har jag väldigt svårt för att bete mig som jag bör. Det går liksom inte. Jag blev faktiskt inte alls glad. Kunde bara tänka vadgörhanhär? Menskolandå? Varförsahaninget?! Medan jag klämde fram ett tillgjort oj vad kul att du är här. Men det tyckte jag inte. Jag gillade dig, men fick panik över det faktum att du gillade mig. Mer.
Så förlåt. Förlåt för att jag skickade hem dig utan minsta tvekan. Förlåt för att jag inte blev glad fast jag borde. Och förlåt för att jag inte är din pärla längre. Jag hoppas att du har hittat en ny, en bättre, som glänser mer än mig.
Att vara bäst.
Jag är en väldigt rädd person. En sådan person som oroar sig, som inbillar sig och som skrämmer upp sig själv. Oftast helt i onödan. Jag skräms av mörker, spindlar, fulla människor, små utrymmen, flygplan, folk som ler elakt, arga hundar. Listan kan göras lång. Men det jag nog är mest rädd för är att inte bli något. Att ligga på min dödsbädd och känna att jag inte har varit någon för en annan person. Och allra värst, att inte ha varit någon jag själv kan känna är viktig. Den rädslan tar sig hemska uttryck, och får mig att göra saker som jag egentligen inte vill göra.
Ibland känner jag att det viktigaste i livet är att alltid vara bäst, att det är så man räknas som någon. Är jag bäst i skolan får jag bäst betyg kan börja på bästa högskolan få bästa jobbet och dö bäst. Bäst. Skriver du det för många gånger så gör det nästan ont i fingrarna. Att känna sig tvingad till att vara bäst. För är jag bäst på mitt jobb så är jag ju någon. Jag är den bästa, den som folk ser upp till och tänker Oj så bäst hon är. Men håller du på och plugga ihjäl dig hela dagarna så är det svårt att vara bra på alla andra viktiga saker som liksom också måste hänga med om man skall räknas som någon. Då tar det sociala över.
Det finns perioder då jag tror att ju fler sociala timmar jag har, desto mer är insatt på mitt vara-någon-konto. Att jag måste fika med minst tre olika personer så fort jag är inne i stan. Att jag måste vara ute och festa minst tre kvällar i veckan. Att jag måste skratta åt alla skämten, bjuda på godaste ciggen, flörta med sötaste pojken och dricka den starkaste shoten. Men efter ett tag får jag panik, det går inte att gilla alla, vara med alla och hela tiden få ett nytt inflöde med nya vänner, bekantskapskretsar och pojkar. Det. Funkar. Inte. Och det värsta är när det går så långt att jag inte har tid med att hålla kvar i de superfina vänner jag redan har. De vännerna som jag kan umgås med när jag är ledsen, småsur och halvtrött. Men som ändå gillar mig, kramar på mig och föreslår att vi köper glass och ser på film istället för att gå ut. För sådana kvällar behöver man också.
Och sist men inte minst, så finns de perioder då jag tror att man är bäst om man är smalast. Om man ser galet snygg ut i supertighta jeans så är man ju bäst också. Hur kasst är det inte att proppa i sig choklad om kvällarna? Fy tusan tänker jag då, och äter endast broccoli eller pulvertillsatser i en vecka. Sen så blir jag ledsen, för hur lite man än äter så kan man ju aldrig bli nöjd med sin kropp. Det finns alltid något att tycka illa om, något att hata med sig själv.
Så det är viktigt att jag stannar upp och tänker att det faktiskt är jävligt okej att inte vara bäst. Jag kan vara lite dålig, det finns fortfarande folk som kommer gilla det jag gör och den jag är. Även om jag inte fick alla rätt på det senaste provet, skrattade mest på festen som var i helgen eller ser supersnygg ut i alla plagg. Nej gud, det går inte. Jag borde försöka vara så dåligt som möjligt istället för bra. Tror jag hade mått bättre då.
Dalälven och munspel.
Det finns en otroligt fin pojke i vår huvudstad som heter Georg.
Sommaren 2010 bestämde sig Georg och hans vapendragare att förgylla ledigheten med hjälp av lite festival. Sagt och gjort, i slutet av juni tog de bilen upp till Borlänge. Väl där träffade han en rödhårig flicka från västkusten som sprang runt i leran utan skor. Flickan var vilsen som vanligt. Vilsen men glad.
Istället för att stekas till döds på campingen varje förmiddag gick detta muntra sällskap till Dalälven. Dalälven som strömmade, som svalkade. Här åt de frukost, kramades, badade och sjöng. Sjunga det kunde han dennadära Georg. Det fanns även lite tid till att prata, något som flickan gjorde väl mycket.
Veckan gick fort, och på söndagen tog alla farväl. Stockholmarna körde hem till huvudstaden och den rödhåriga satte sig på tåget till Göteborg. Georg kunde dock inte riktigt släppa taget om en sak som hon hade sagt. ”Innan jag dör skall jag lära mig att spela munspel. Det står med på min lista.” Munspel som är så fint, klart man skall lära sig det. Och som av en slump hade pojken ett munspel liggande hemma. Lite gammalt, men fullt fungerande.
En vecka senare damp ett paket ned hemma hos flickan. Tur att eniro finns. Och att det faktiskt existerar fina pojkar som postar munspel bara för att göra festivalflickor glada.
Tack.
Ring mig i morgon så går vi på Kent ihop.
Det är sommar. Klockan närmar sig midnatt. Vi står där och håller varandra i handen. Jag vågar knappt klämma till, är rädd för att han skall dra undan sin. Vi gungar försiktigt i takt till musiken. När sista låten är slut vågar jag knappt titta på honom utan ler blygt medan min blick istället landar på hans leriga Dr. Martens.
”Mina vänner står borta vid Utopia-scenen. Skall du med?” Jag vågar äntligen titta upp och möta hans blick igen. Denna otroligt söta pojke med skrattgropar, brunt rufsigt festivalhår och gröna ögon. Gröna ögon som ser frågande på mig, väntar på mitt svar.
"Ja, absolut! Jag vill hemskt gärna se vilka-det-nu-var-som-spelade-på-Utopia-den-kvällen" får jag tillslut fram, och han ler som svar, tar ett hårdare grepp om min hand och drar mig försiktigt ur folkmassan. För tio minuter sedan såg jag honom för första gången, och nu går vi hand i hand som om det vore en självklarhet. För exakt åtta minuter sedan tittade han på mig medan han höll upp en extra cigarett. Man får inte röka i publiken, det kan börja brinna tänkte jag, och skakade försiktigt på huvudet.
”Då måste jag få krama dig istället!” ropade han för att överrösta musiken. Han luktade rök och en gnutta öl, och kramade mig så hårt att jag nästan gick sönder. Men inte av smärta. Tvärtom.
Hela nästa konsert står han bakom mig, lutar sin haka mot mitt huvud. Han håller sina solbrända armar runt min kropp, och viskar då och då små kommentarer gällande bandet i mitt öra. Själv struntar jag helt i bandet, kan bara tänka på att denna superfina pojke står och kramar mig och ingen annan av alla snygga festivaltjejer som cirkulerar på området.
Att sedan få hans tält utpekat på campingen, ett nummer skrivet på armen med kladdig kajal, ett ”Snälla ring mig i morgon så går vi på Kent ihop” och en försiktig kindpuss räcker för att få mig att inse. Alla osäkra tonåringar måste få gå på festival och bli lite kramade av främlingar.
Så länge du inte kan få grepp så är du smal.
När jag var fjorton år blev jag någons flickvän för första gången. Lilla fjortonåriga jag som knappt vågade hälsa på nya människor hade träffat en Oscar som var sjutton, lång, blond och spelade lite för mycket dator. Men viktigast av allt, han ville vara med mig. Tre år yngre, supertöntiga jag.
Oscar bodde i Stenungssund, och varje gång jag satt på RÖD EXPRESS mådde jag nästan illa av nervositet. Det var inte kärlek som pirrade i magen, utan rädslan över att göra något fel, att göra honom arg, eller värst av allt att få honom att faktiskt inse hur tramsig och liten och obetydlig jag var.
Men jag tror faktiskt att denna pojke gillade mig rätt så mycket, för varje gång jag klev av den svettiga bussen stod han där och strålade som en sol. Och känslan av att veta att det var på grund av mig skrämde iväg åtminstone lite av det rädda magpirret.
När man är sjutton år och pojke ser man kanske på det där med att vara tillsammans på ett annat vis än om man är fjorton år och tjej. Jag ville mest hålla handen, spela wow och gå promenader. Men Oscar var alltid mer sugen på att ligga i sängen, se på film och kramas. Varje gång han föreslog det blev jag helt stel i kroppen. För jag visste att det hör till att åtminstone kramas när man ligger i sängen. Han var ju trots allt min pojkvän.
”Sanna, kan du inte slappna av lite?”
Klart jag inte kunde slappna av. Jag låg i en 160 cm säng med min pojkvän i bara underkläder, och allt jag kunde tänka på var snällasnällasnällakollaintepåminkropp. För inte nog med att jag hade pojkvän, jag hade även en gnagande känsla inom mig om att jag inte var smal nog. Inte fin nog. Inte passande för att ligga halvnaken i en sjuttonårig pojkes säng. Vilket är enormt ironiskt nu fyra år senare, då jag faktiskt inser att fjortonåriga Sanna nästan försvann, så smal var hon. Och det såg även Oscar, så när jag skräckslaget viskade Jaggillarintenärdutarpåminmage fnös han och svarade
”Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal”.
Pojkar kommer och går, och efter en relativt kort tid gjorde vi slut, men en liten del av honom sitter fortfarande kvar i mig. Så länge du inte kan få grepp här vid midjan, då räknas du som smal. Ett så idiotiskt uttalande av en sjuttonårig pojkvän som inte hade någon aning om vad han snackade om har hemsökt mig om och om igen under dessa år.
Idag kan jag greppa hur mycket som helst. Och det är så det skall vara Oscar, kom ihåg det.