You talk to me with words, and I look at you with feelings.
Vill du att jag skall sätta på någon speciell musik?
Ehh, Har du något med Beatles?
Där låg vi, i hans trångatrånga nittiosäng. Vi var bara fjorton år, och allt var helt nytt och skrämmande. För mig i alla fall. Hans mamma hade tittat med arga ögon, utan att säga ett ord, när vi öppnade dörren. Då förstod jag inte varför, men i efterhand gick det upp för mig rätt fort. Han brukade ofta ta med små söta tjejer hem och lyssna på the Beatles.
Kan Sanna sova över? Hennes sista båt hem går om en kvart.
Absolut inte! Du vet vad jag tycker om detta. Hon får skynda ner till spårvagnen.
Självklart missade jag vagnen, men sprang de två hållplatserna ner till Saltholmen på lättalätta fötter. Hans läppavtryck fanns fortfarande kvar på mina, jag hade kunnat springa två varv runt hela Göteborg om det var så. Nu skulle det bli han och jag. Vi. Pojken med den perfekta långa luggen, pojken jag flera gånger tidigare hade lagt märke till på spårvagnen men aldrig vågat hälsa på.
Men som kärlekskrank nykomling inom branschen tonårsromanser tog jag ut segern i förväg. För ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig, speciellt inte när objektet för ens förälskelse inte alls är sugen på popartjejen som tackade nej till att tjuvröka och inte vågade vara med i moshpiten på senaste konserten.
