Ledsenhet.
Det finns en sak som skrämmer vettet ur många. Att vara ledsen. Vi är så jävla rädda för att vara ledsna att vi gör allt i vår makt för att gömma den där klibbiga ledsenheten längst in i våra kroppar. Längst in, där ingen ser och ingen får för sig att leta. Rädslan är så stor att vi döljer med allt som finns tillgängligt. Täck för, för guds skull täck för det hemska!
Kan vi inte bara sluta. Kan vi inte låta tårar få vara tårar och ledsenhet vara just vad det är, en känsla som är lika viktig som alla andra bråkiga känslor. Vi måste sluta titta snett på hen som istället för att svara tillgjort med mig är det hur bra som helst faktiskt säger som det är, idag mår jag fasen dåligt.
För ingen lever i konstant eufori, speciellt inte vi bräckliga tonåringar. Men vi har fått lära oss att man skall skämmas över alla känslor som inte är BRA. Vi lär oss redan som små att hålla inne tårarna, även om hela kroppen skriker LÅT MIG GRÅTA FÖR HELVETTE.
Så var stolta över att ni är gråtande små liv, och försök för guds skull inte dölja några känslor. Var en explosion istället, av skrattgråtkärlekochhat. Så mår vi alla bättre.
Jag känner precis såhär. Jag har fallit från himmelen ner i skiten men nu känns det ändå skönt att stå på jorden. Dock gör jag som de flesta: Jag älskar att flyga bland molnen.