Flashback från en söndergråten gammal dagbok.
Visat 18.08
Han ser det, men väljer att inte svara. Precis just då sprider sig ett obehag i min kropp. Det är liksom inte första gången han gör så här. Läser. Ignorerar. Trots försök efter försök att fokusera på annat borrar sig den lilla jävla gröna fläcken genom alltalltallt. Jag är online. Han är online. Jag tänker på honom. Han tänker inte på mig.
Att man inte kan sudda bort ett meddelande. För just nu fyller min hälsning ingen annan funktion än att jag blir mer och mer förtvivlad. Och han, ja han försvinner lite längre bort för varje gång jag skickar ett försiktigt hej.
Loggar in på Skype. Även där möts jag av en grön fläck bredvid hans profilbild. Online. Så klart. Jag vet ju att han sitter vid datorn. Tittar på klockan. 18.34. Blir det dumt att skriva här också? JA, skriker min självbevarelsedrift, men trots detta lyder inte händerna. Knappar med snabba fingrar in ett meddelande även här.
Som tur är finns det ingen leveransrapport på Skype, så jag kan inbilla mig att det finns en annan anledning än den självklara till varför han inte svarar. Tar en promenad istället. Orkar inte tänka på honom mer, orkar inte gå in på hans profil gång efter gång.
Skickat 20.29: ”Men tja! Missade att du skrev! Vad har du för kvällsplaner?”
Att ligga på sängen och tänka på dig. Vi båda vet det, men ingen skriver sanningen. Vi båda vet även att du inte alls missade mitt tidigare meddelande. Och du vet dessutom att min båt precis har gått. Så att jag inte skulle få för mig att hänga med dig hela kvällen. Smidigt och diskret tänkte du säkert. Men tyvärr är det så smärtande uppenbart.
Den här gången är det jag som ser, utan att svara. Skillnaden är bara att du tycker det är lättande, när jag inte kan få ro i kroppen utan svar från dig.
Lika bra att logga ut. Hela processen kommer ändå upprepas imorgon. Det är så vår relation ser ut. Jag trånar, du står ut.
