30/12
Mina tår skrapar mot badkarskanten. Körsbärsrött kallade du färgen på mina naglar, det kanske stämmer. Körsbärsrött är trots allt en bra färg. Från ytan ringar rök, värmen biter tag i benen. Jag kan inte bestämma mig om det gör ont eller inte. Lite kanske. På ett skönt vis. Skummet makar sig framåt när jag blåser. Min hud tål inte parfymen, men det struntar jag i. Ibland behöver man så många bubblor och så mycket skum att det nästan inte får plats i karet.
Spegelglaset har redan immat igen. Samma sak med fönsterglaset.
Kanske är det värmen från vattnet som gör det. Eller bakfyllan. Men orden i boken vill inte samarbeta, utan svävar mest runt. Jag tänker på annat, men skummar konsekvent igenom texten utan att lägga mycket energi på vad det faktiskt står på de fuktiga sidorna.
Istället stormar tankarna runtruntrunt. Jag släpper liksom, och då blir det livat där inne. Vissa kanske tänker i bilder, jag tänker i ord. Bildar meningar, släpper orden och bildar nya. Det är som att jag hela tiden utgår ifrån att allt är en berättelse, som måste skrivas på rätt vis. Annars får det vara. Vill egentligen bara greppa en penna och få bort lite, det är så dålig ordning där inne. Ja, just nu skrivs då inte allt på rätt vis. Utan snarare helt jävla fel.
Ibland blir jag faktiskt förvånad över hur dålig koll jag har på mig själv. Dålig struktur. Det svåraste är när en och samma person tänder olika känslor. Plockar upp för mycket ur stormen. För kan man vara arg på någon som också gör en så himlans glad? Kan man gilla någon som sekunden tidigare har gjort en helt galen av hjärteont?
Det hade vart så mycket enklare om man bara kunde känna en sak i taget. Då hade värmen från badkaret tryckt bort allt annat inom mig just nu. Tänk så skönt det hade varit.
Fast då hade jag inte kunnat känna hur mycket jag älskar dig samtidigt som jag känner hur kissnödig jag är, fast å andra sidan kanske jag sluppit känna tårarna rulla ner för min kind för att du skriver så fint. Puss
Du skriver vackrare än någon annan...