Ett förlåt.
Du stod där och log mot mig. Hela vägen från din lillalilla stad till min stora hade du åkt, bara för att överraska mig. För att göra mig glad. För att viska hej pärlan i mitt öra och dra in lukten av mitt hår. Så som du alltid gjorde. Du trodde att jag skulle bli glad, förvånad såklart, men mest glad. Så som en vanlig person hade reagerat.
Men ibland har jag väldigt svårt för att bete mig som jag bör. Det går liksom inte. Jag blev faktiskt inte alls glad. Kunde bara tänka vadgörhanhär? Menskolandå? Varförsahaninget?! Medan jag klämde fram ett tillgjort oj vad kul att du är här. Men det tyckte jag inte. Jag gillade dig, men fick panik över det faktum att du gillade mig. Mer.
Så förlåt. Förlåt för att jag skickade hem dig utan minsta tvekan. Förlåt för att jag inte blev glad fast jag borde. Och förlåt för att jag inte är din pärla längre. Jag hoppas att du har hittat en ny, en bättre, som glänser mer än mig.