Alla-bränner-alla.
I lågstadiet svingade vi oss i lianerna, lekte alla-bränner-alla och spelade brännboll så fort det var varmt nog att förflytta lektionen ut på gräsmattan.
I mellanstadiet blev det plötsligt lite mer seriöst, vi körde tjejerna mot killarna så fort tillfälle gavs. På den tiden var vi fortfarande små, barn och lika stora, så det blev rättvist.
I högstadiet gick det seriösa till överdrift. Plötsligt skulle vi springa på en viss tid, hoppa minst 120 cm i höjdhopp och hitta alla kontroller i orienteringen. Målet var inte längre att ha kul, utan målet var att få högsta betyg. Det roliga var bortblåst, det kändes jobbigt att duscha efter gympan och killarna knuffades hårt så fort läraren tittade bort. Under biptesten sprang vi tills luften var helt borta och vi var tvungna att spy på toaletten efteråt. Av utmattning. Men självklart bakom stängda dörrar, så att vi sedan kunde gå tillbaka till resten av gruppen med ett leende på läpparna. Vi skolkade medvetet när det var redskapsgymnastik, för kullerbyttor och volter var inte vår grej.
I gymnasiet försvann lite av pressen, och vi tyckte det blev en gnutta kul igen. Trots att vi ibland grät efter springtesten, självklart i smyg. Trots att vi skrattade lite generat och blinkade bort tendensen till tårar så fort de stora starka pojkarna sköt bollen lite för hårt i våra magar. Nu fungerade inte tjejerna mot killarna längre, som det gjorde på mellanstadiet, för nu var pojkarna så mycket större. Och längre. Och starkare. Istället för att inte ens närvara på redskapsgymnastiken kunde vi stå för att trapetser och bockar aldrig varit våra bästa vänner, och vi kunde sitta vid sidan av och känna att det är okej att inte vara bäst på allt.
Men idag tog det slut. Min sista gymnastiklektion någonsin är avklarad. Det känns så otroligt bra, skönt och lättande att aldrig mer behöva prestera fysiskt för att bli stämplad med G, VG eller MVG. Nu kan jag istället träna för att jag vill, inte för att jag måste.
(Och eh, vi är egentligen jag. Men det tror jag ni förstår. Blir så trött på alla jag-texter hela tiden, så det fick bli en schizo-version denna gången.)