Prov.
Klädkrav
Även om det var nästan sex år sedan kommer jag ihåg det som igår. Första dagen i sjuan, en helt ny skola. Jag hade gått upp extra tidigt den morgonen för att platta mitt knallröda hår, fixa den perfekta sminkningen och kombinera rätt svarta linne med min nya tyllkjol. Allt för att den första dagen skulle vara perfekt.
På väg till skolan mötte jag upp Bella, min svärdbärare från mellanstadiet, hon lika uppiffad och fixad som mig själv. Vi tog varandra i hand och gick in till vår nya klass, men möttes där av en chock. Självklart hade vi inte väntat oss att hela klassen skulle ha samma stil som oss, den ökända emo-stilen, men vi var inte heller förberedda på blickarna. 17 ögonpar tillhörandes ”vanliga” ungdomar som dömde oss direkt. Tydligen passade det sig inte med svart ögonskugga och tuperat färgat hår på vår nya skola, det blev jag och min vän snabbt medvetna om. Åren som följde blev en berg- och dalbana av skällsord, hån och viskningar bakom våra ryggar. Men det handlade aldrig om något dumt vi hade gjort eller sagt, utan endast om vad vi bar på våra kroppar.
Nu ett par år senare, när jag sitter med facit i hand, kan jag inte göra annat än att skratta åt min envishet. En taktisk 14-åring hade gått hem efter första skoldagen, tvättat bort allt sitt smink och återvänt till skolan nästa dag med en lite mer neutral utstyrsel. Något som kanske inte stack till lika hårt i ögonen på klasskamraterna eller de äldre eleverna. Men självklart agerade jag inte på det viset. Istället byggde jag på den identitet jag hade genom att sota ögonen lite hårdare, tupera hårt lite högre och sy på Broder Daniel-märken på varenda kofta jag ägde. Deras hårda ord med mål att krossa stärkte istället min personliga stil, och gjorde att jag höll hårdare fast vid den än någonsin tidigare. I skolan var jag lägst i rang, men på emotrappan inne i stan behandlades jag som en drottning.
Idag har jag lämnat den delen av min identitet bakom mig, man växer helt enkelt upp och ändrar stil i samband med åldrandet. Men ibland kan jag fortfarande känna att jag på grund av mina klädval döms av andra. Ett exempel på detta var i somras, när min morbror hade fixat en sommarjobbsintervju åt mig på banken där han jobbade. Det är allmänt känt att man klär sig propert om man jobbar på bank, så jag ansträngde mig faktiskt för att se så prydlig ut som möjligt. Trekvartsbyxor, en lite finare topp och två inbakade flätor antog jag borde räcka, men ack så fel jag hade. Redan när jag steg in på kontoret förstod jag att jag borde gått steget längre och faktiskt slängt på mig en kavaj och höga klackar, för blicken kvinnan som skulle intervjua mig levererade slungade mig brutalt tillbaka till första dagen i sjuan. När hennes ögon mötte min relativt diskreta tatuering på ankeln insåg jag att loppet redan var förlorat. Jag skulle aldrig få det här jobbet. Den vetskapen gjorde mig enormt nervös, vilket i sin tur ledde till att intervjun gick åt skogen.
Men det är inte bara inom bankväsendet som klädsel spelar stor roll, utan inom många andra yrkesgrupper likaså. Detta tas upp i Anna Möllers artikel Facebook kan påverka jobbchanser, publicerad i Upsala Nya Tidning 19.4.2010. Möller intervjuar Åhléns varuchef Niklas Tolstoy, som menar på att han aldrig skulle anställa någon med ett ovårdat yttre. Tolstoy säger att en arbetssökandes utseende och klädsel kan vara det som avgör. Hans åsikt stämmer bra överrens med det jag upplevde under min anställningsintervju på banken, att det faktiskt var min klädsel som gjorde att jag inte fick jobbet.
Enligt mig finns det både för- och nackdelar med att folk har så olika stilar. Det positiva är att man lätt kan utrycka vem man är som person genom sitt yttre och sin klädsel, det är ett bra utlopp för människors kreativitet. Det gör det även enklare att finna folk med liknande intressen som man själv har, åtminstone när det kommer till musik. Men det leder också till att folk får förutfattade meningar om varandra, placerar människor i olika fack endast baserat på deras yttre. Inom yrkeslivet kan meriter förbises på grund av att personen, som kanske var den bäst anpassade för jobbet, har fel klädsel eller frisyr.
Vem vet, jag kanske inte alls hade skött jobbet på den där banken bra. Jag kanske inte hade fått anställning även om jag hade haft på mig en felfri utstyrsel. Men det är inte det som stör mig, utan vetskapen om att jag redan innan jag öppnade munnen var bortvald. Du skall alltid få chansen att visa vem du är och vilka åsikter du har innan folk dömer dig, det spelar ingen roll om det är under en arbetsintervju på Swedbank eller i ett klassrum första dagen i sjuan på Styrsöskolan.
Krönika skriven av Sanna Halt, Öckerö Gymnasieskola den 23 november 2012.