haltande.blogg.se

Älskade lilla plastbror. Jag minns när vi var sex år gamla, när jag och min familj dök upp från ingenstans och flyttade in i ditt hus. Din lugna tillvaro med bamsetidningar, Sven Ingvars-skivor och hönekakamedkalvkorvochoboytillfrukostvarjedag blev vänd upp och ned när tre flickor stormade mansborgen på Hamnvägen 13.

Jag vet att du inte gillade mig i början, jag vet det. Men det är okej, för jag gillade inte dig heller. Du ville aldrig leka mina roliga lekar, lyssna på mina skivor eller ens smaka på mitt godis. Vilken sexåring gillar inte godis?! Tänkte jag argt.

Vi bråkade rätt mycket också, vilket kanske inte är så konstigt. Ett ensambarn och en argsint lillasyster är definitivt inte den perfekta kombinationen. Den gamla hederliga försvarsmekanismen att gråta och gnälla så fort man inte får sin vilja fram funkar inte riktigt om båda parter kör på det. Det resulterar bara i en sjö av onödiga tårar. Och skrik. Och hämnd.

Fina lilla plastbror, jag har aldrig riktigt vågat säga detta till dig, men en gång spolade jag ner en av dina fiskar i toaletten. Jag minns inte ens varför, utan bara att jag tyckte det var en strålade hämnd. Men när du inte ens märkte att en fattades fick jag dåligt samvete för den stackars fisken som föll offer för ett helt vanligt syskonbråk.

Efter sex år flyttade jag igen, och det tyckte du nog var rätt skönt. Vi såg inte varandra som syskon på den tiden. Jag tyckte åtminstone att det var skönt att flytta, men mest på grund av din elaka pappa.

Idag är vi nästan vuxna. Vi bor varken ihop eller ses så värst ofta. Du gillar fortfarande inte samma lekar, musik och godis som jag gör. Men jag älskar dig i vilket fall, och ser dig som min lilla plastbror. Även om vi är lika gamla och du är större än vad jag är. Och jag hoppas verkligen att du ses mig som din syster. För det är jag.