Jobbiga söndagar.
Söndagsångest är den där vännen jag aldrig lyckas skaka av mig, hur mycket jag än försöker. Trots att jag försöker lura mig själv att jag är lycklig (vilket jag faktiskt är för det mesta) så kommer den alltid tillbakarusande varenda eviga veckoslut. Som ett brev på posten. Som en bakfylla. Ångesten är så klibbig och hemsk och tar över precis all luft i alla rum så jag blir tvungen att krypa ihop lite grann för att fortfarande kunna andas. Söndagsångesten drar upp tankar jag inte vill tänka på, händelser jag vill glömma och precis allt som är grått och jobbigt. Hur fasen säger man upp kontakten med en känsla? Vill bara skrika far åt pipsvängen med dig, precis som Ronja, men det hjälper liksom inte riktigt.
Däremot hjälper det litelitelite när jag tar på mig min gosigaste tjocktröja, höjer värmen i stugan till max, slänger ihop en enorm sats chokladbollsdeg, dricker flera liter varmt och sött te och lyssnar på Håkans alla skivor, om och om igen. Och jag hoppas att jag någon gång snart kan må så bra att jag utan problem kan vifta iväg allt som har med ångest på söndagar att göra. Men än så länge får jag nöja mig med att ledsenheten och oron åtminstone bara infinner sig en dag i veckan. Bättre det än sju.