Blåa tossor och döda makar.
Jag tycker väntrum på sjukhus är sorgliga. Folk sitter där och har ont, är ledsna eller stressade. Ibland alla tre. Ingen tittar någon i ögonen. Ingen pratar med någon annan. Och varje gång sköterskan kommer utrusande och mumlar fram fel namn ökar ilskan bland den väntande skaran. Väggarna är alltid målade i gråa och tråkiga färger, möblerna är obekväma och vintertid är små fula plasttossor placerade på alla fötter som stressande dunkar i takt med sekunderna som springer iväg.
Men idag när jag satt och bidade min tid i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus kom det in en liten dam som inte alls följde den svenska tråkiga normen. För det första, hon hade inga blåa tossor på sig, fastän det var blött ute! Hur vågade hon? För det andra log hon när hon gick in, och tittade på oss som redan satt där. Söt som socker var hon, och väldigtväldigtväldigt rynkig. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, så hon stegade bestämt fram till stolen bredvid mig och började prata. Under loppet av en halvtimmas väntade hade jag fått reda på allt om hennes barnbarn, katter, döda man och vilka TV-program hon gillade. Sedan blev mitt namn uppropat.
Ett samtal har aldrig gjort mig så ledsen förr i hela mitt liv. Har ont i magen. För hur glad och pratsam denna damen än var så lös världens hemskaste, elakaste ensamhet igenom. Ögonen hängde liksom inte med när hon log. För egentligen så ville hon hellre sitta och prata med sina barnbarn eller sin döde man, än med en helt främmande 18-åring i väntrummet på Frölunda specialistsjukhus. Men det var inte hennes val.
Nu skall jag lägga mig i sängen och gråta över att man tillslut kommer bli gammal och så galet ensam. Fy 17.
gråter, gråter. du är fin