Dalälven och munspel.
Det finns en otroligt fin pojke i vår huvudstad som heter Georg.
Sommaren 2010 bestämde sig Georg och hans vapendragare att förgylla ledigheten med hjälp av lite festival. Sagt och gjort, i slutet av juni tog de bilen upp till Borlänge. Väl där träffade han en rödhårig flicka från västkusten som sprang runt i leran utan skor. Flickan var vilsen som vanligt. Vilsen men glad.
Istället för att stekas till döds på campingen varje förmiddag gick detta muntra sällskap till Dalälven. Dalälven som strömmade, som svalkade. Här åt de frukost, kramades, badade och sjöng. Sjunga det kunde han dennadära Georg. Det fanns även lite tid till att prata, något som flickan gjorde väl mycket.
Veckan gick fort, och på söndagen tog alla farväl. Stockholmarna körde hem till huvudstaden och den rödhåriga satte sig på tåget till Göteborg. Georg kunde dock inte riktigt släppa taget om en sak som hon hade sagt. ”Innan jag dör skall jag lära mig att spela munspel. Det står med på min lista.” Munspel som är så fint, klart man skall lära sig det. Och som av en slump hade pojken ett munspel liggande hemma. Lite gammalt, men fullt fungerande.
En vecka senare damp ett paket ned hemma hos flickan. Tur att eniro finns. Och att det faktiskt existerar fina pojkar som postar munspel bara för att göra festivalflickor glada.
Tack.