Att vara bäst.
Jag är en väldigt rädd person. En sådan person som oroar sig, som inbillar sig och som skrämmer upp sig själv. Oftast helt i onödan. Jag skräms av mörker, spindlar, fulla människor, små utrymmen, flygplan, folk som ler elakt, arga hundar. Listan kan göras lång. Men det jag nog är mest rädd för är att inte bli något. Att ligga på min dödsbädd och känna att jag inte har varit någon för en annan person. Och allra värst, att inte ha varit någon jag själv kan känna är viktig. Den rädslan tar sig hemska uttryck, och får mig att göra saker som jag egentligen inte vill göra.
Ibland känner jag att det viktigaste i livet är att alltid vara bäst, att det är så man räknas som någon. Är jag bäst i skolan får jag bäst betyg kan börja på bästa högskolan få bästa jobbet och dö bäst. Bäst. Skriver du det för många gånger så gör det nästan ont i fingrarna. Att känna sig tvingad till att vara bäst. För är jag bäst på mitt jobb så är jag ju någon. Jag är den bästa, den som folk ser upp till och tänker Oj så bäst hon är. Men håller du på och plugga ihjäl dig hela dagarna så är det svårt att vara bra på alla andra viktiga saker som liksom också måste hänga med om man skall räknas som någon. Då tar det sociala över.
Det finns perioder då jag tror att ju fler sociala timmar jag har, desto mer är insatt på mitt vara-någon-konto. Att jag måste fika med minst tre olika personer så fort jag är inne i stan. Att jag måste vara ute och festa minst tre kvällar i veckan. Att jag måste skratta åt alla skämten, bjuda på godaste ciggen, flörta med sötaste pojken och dricka den starkaste shoten. Men efter ett tag får jag panik, det går inte att gilla alla, vara med alla och hela tiden få ett nytt inflöde med nya vänner, bekantskapskretsar och pojkar. Det. Funkar. Inte. Och det värsta är när det går så långt att jag inte har tid med att hålla kvar i de superfina vänner jag redan har. De vännerna som jag kan umgås med när jag är ledsen, småsur och halvtrött. Men som ändå gillar mig, kramar på mig och föreslår att vi köper glass och ser på film istället för att gå ut. För sådana kvällar behöver man också.
Och sist men inte minst, så finns de perioder då jag tror att man är bäst om man är smalast. Om man ser galet snygg ut i supertighta jeans så är man ju bäst också. Hur kasst är det inte att proppa i sig choklad om kvällarna? Fy tusan tänker jag då, och äter endast broccoli eller pulvertillsatser i en vecka. Sen så blir jag ledsen, för hur lite man än äter så kan man ju aldrig bli nöjd med sin kropp. Det finns alltid något att tycka illa om, något att hata med sig själv.
Så det är viktigt att jag stannar upp och tänker att det faktiskt är jävligt okej att inte vara bäst. Jag kan vara lite dålig, det finns fortfarande folk som kommer gilla det jag gör och den jag är. Även om jag inte fick alla rätt på det senaste provet, skrattade mest på festen som var i helgen eller ser supersnygg ut i alla plagg. Nej gud, det går inte. Jag borde försöka vara så dåligt som möjligt istället för bra. Tror jag hade mått bättre då.