Stockholm.
I början av denna vecka for hela klassen min upp till hufvudstaden för att söka visum inför den stundande Miami-resan. Jag gillar Stockholm i teorin, så fort jag hör någon go göteborgare gnälla över 08or är jag snabbt framme med ett försvarstal. Det är trots allt staden jag föddes i, där min far är bosatt och där många av mina vänner håller till.
Men det är tyvärr något som skaver, förlåt, med så är det. Kanske beror det på att tunnelbanan känns lite väl instängd och trång. Eller det faktum att alla har så brått! Att stå på fel sida av rulltrappan är det största brottet du kan begå, och när den unga praktikanten på ICA nervöst fumlar till med en vara suckar alla Stockholmare tungt i kön, och blickar irriterat på klockan.
Största anledningen är nog att jag aldrig känt mig som hemma i denna stora stad. Inte i min fars fina lägenhet på hippa Söder, i mysiga gamla stan eller ens på Gröna Lund. För hedersplatsen i mitt hjärta besitter mammas hus på Vrångö, kullerstensgatorna i Haga och Liseberg. Det må stå Stockholm i mitt pass, men Göteborg i min själ.
Dock vill jag tacka gud för att jag inte kan låta bli att ta tåget till östkustens pärla flera gånger om året, för även Stockholm gömmer finfina vänner som jag älskar. Tur är väl det, annars hade jag kanske förmultnat här i Göteborg.
Håller med dig. Stockholm är en bra stad, men pricken över i:et saknas. Staden har charm, men befolkningen matchar den inte helt och hållet..