Ring mig i morgon så går vi på Kent ihop.
Det är sommar. Klockan närmar sig midnatt. Vi står där och håller varandra i handen. Jag vågar knappt klämma till, är rädd för att han skall dra undan sin. Vi gungar försiktigt i takt till musiken. När sista låten är slut vågar jag knappt titta på honom utan ler blygt medan min blick istället landar på hans leriga Dr. Martens.
”Mina vänner står borta vid Utopia-scenen. Skall du med?” Jag vågar äntligen titta upp och möta hans blick igen. Denna otroligt söta pojke med skrattgropar, brunt rufsigt festivalhår och gröna ögon. Gröna ögon som ser frågande på mig, väntar på mitt svar.
"Ja, absolut! Jag vill hemskt gärna se vilka-det-nu-var-som-spelade-på-Utopia-den-kvällen" får jag tillslut fram, och han ler som svar, tar ett hårdare grepp om min hand och drar mig försiktigt ur folkmassan. För tio minuter sedan såg jag honom för första gången, och nu går vi hand i hand som om det vore en självklarhet. För exakt åtta minuter sedan tittade han på mig medan han höll upp en extra cigarett. Man får inte röka i publiken, det kan börja brinna tänkte jag, och skakade försiktigt på huvudet.
”Då måste jag få krama dig istället!” ropade han för att överrösta musiken. Han luktade rök och en gnutta öl, och kramade mig så hårt att jag nästan gick sönder. Men inte av smärta. Tvärtom.
Hela nästa konsert står han bakom mig, lutar sin haka mot mitt huvud. Han håller sina solbrända armar runt min kropp, och viskar då och då små kommentarer gällande bandet i mitt öra. Själv struntar jag helt i bandet, kan bara tänka på att denna superfina pojke står och kramar mig och ingen annan av alla snygga festivaltjejer som cirkulerar på området.
Att sedan få hans tält utpekat på campingen, ett nummer skrivet på armen med kladdig kajal, ett ”Snälla ring mig i morgon så går vi på Kent ihop” och en försiktig kindpuss räcker för att få mig att inse. Alla osäkra tonåringar måste få gå på festival och bli lite kramade av främlingar.