haltande.blogg.se

Min första upplevelse med treenigheten i form av The xx skedde klockan ett en sommarnatt år 2010. Det var Way out West och jag ville inte riktigt dra mig hemåt trots att mina favoriter redan hade spelat. Så jag kikade in Linnétältet, och blev frälst. Jag hade aldrig hört låtarna från deras debutplatta innan, men blev kär på en gång. Sims basröst trängde igenom precis allt, och Madley-Crofts hjärtskärande gitarrslingor liksom etsade sig fast inom mig.

Två år senare var det dags igen, denna gång på Hultsfred. Nu var jag inlyssnad och förberedd till max, och gick nog in med lite höga förhoppningar. Kanske var det faktumet att spelningen ägde rum mitt på ljusa dagen, eller för att man fick känslan av att publiken inte riktigt förstod vilka genier som stod på scenen som ledde till att den där frälsningen jag kände av två år tidigare uteblev. Det var en fantastisk spelning, men under fel förutsättningar.

Igår kväll var det tredje gången gillt. Jag och The xx, denna gång med perfekta förutsättningar. En lagom stor inomhuslokal (Lisebergshallen), totalt mörker (bortsätt från den eleganta ljusshowen) och Londons finaste trio på scen. Självklart var det inte bara jag där, utan i princip hela Göteborgs indie-elit, en tydlig indikator på att britterna är älskade här i Sverige. Så fort Romy Madley-Croft rörde sin elgitarr förstod jag att detta kommer bli magiskt. När Sims stämma adderades blev jag helt varm i kroppen och kunde inte låta bli att fundera på hur det är möjligt att två personers stämmor kan passa så bra ihop. Efter tredje låten Fiction uttrycker Sims ett dovt Thank you, och till och med när den mannen talar låter det svävande och drömskt, som om de lever i en fantasivärld.

Något som skiljer gårdagens konsert med tidigare spelningar är att Jamie Smith har fått friare tyglar. Beatsen är hårdare, musiken känns mer elektronisk och tempot höjs i kontrast till vad man är van vid efter att i princip ha lyssnat sönder deras två album. Detta är ett smart knep, då risken att publiken skall bli uttråkad elimineras och spelningen känns mer spännande.

Detta faktum i kombination med snygga projektioner och ljus i alla guds färger fick mig dock att bli förvånad. Den minimalistiska perfektion som trion tidigare stod för är lite rubbad. Det är fortfarande grymt bra, men jag saknar den avskalade nakenheten som tidigare var basen i The xx framträdanden.

Men säga vad man vill om deras nya image, när Crystalized drar igång sitter jag ändå där i mörkret och har gåshud över hela kroppen. För The xx är briljanta, hur dom än lägger upp sina konserter.