Framme.
Efter drygt 23 timmar är vi äntligen framme, tillbaka på T/S Gunilla som lugnt guppar i takt med vågorna. Trots sömnbrist så kan jag inte gå och lägga mig, utan sitter istället uppe på däck, lyssnar på the Beatles och granskar Miamiskyskraporna som lyser upp med hjälp av tusentals lampor. Jag har bytt ut tjocktröjan mot sommarklänningen, och låter den varma kvällsbrisen ruffsa till håret. För på Gunilla spelar det ingen roll.
En sak som gör hela Gunillaresan så underbar (och ibland outhärdlig) är att hela klassen är med. 43 ungdomar som trängs på en och samma båt. På backen tränar en del, vissa står landgångsvakt, andra har ockuperat duscharna och Holst sitter bredvid mig och skriver dagbok. Det är som att vi blir en stor supervrickad familj under två månader. En familj man både älskar och hatar, men som alltid finns där.
Men trots att det är helt underbart att vara framme kan ingen av oss skaka bort tröttheten. 23 timmars bussåkande, köande, flygande och väntande gör kroppen utmattad. Så ikväll stannar nästan alla inne skulle jag tro, upptäcka Miami får vi göra imorgon. Kram!
P.s: Med tanke på min bristfälliga tillgång till internet ombord så tidsinställer jag lite inlägg så ofta jag kan under resan. Detta innebär att allt inte är i realtid, utan ett par dagar försenat. Hoppas det duger.
Framkommen efter resan från Sverige. Så jäklans trött att jag ville svimma och spy på samma gång.