Patrick Wolf, Hagakyrkan.
Senaste gången jag såg den brittiska vargen var på ett somrigt Popaganda, och besvikelsen var enorm. Wolf kändes ofokuserad, publiken oengagerad. Ingen bra kombination helt enkelt. Att han avslutade med en totalförstörd version av The City, då det pampiga slutet aldrig uppenbarade sig, imponerade mig inte.
Men Patrick Wolf hörde inte hemma på Stockholmsscenen framför en halvroad festivalpublik. Han hör hemma i Hagakyrkan framför fans som älskar allt han gör. Kombinationen Wolf, kyrkans akustik, drömsk blå ljussätning, tre medmusikanter och en mängd olika instrument blir magisk.
Visst, han gör sina misstag. Ett felackord på pianot här, en lite sur klang i rösten där. Men det spelar ingen roll, för mannens musikaliska talang har inga gränser. Under Bluebells när harpa och dragspel kombineras får jag gåshud över hela kroppen. Det är så vackert.
Ja, vackert är rätt ord att beskriva konserten med. Fioltoner som gifts med flygelklang, Wolfs röst tillsammans med subtilt gitarrplock, det är vackert. När han tillägnar Bermondsey Street till sin gudmor i publiken, och hyllar kärleken kan jag inte göra annat än bli lycklig. Speciellt inte när jag håller min systers hand, sitter nära henne i kyrkbänken och vet att hon känner exakt samma sak. Det är vackert. Patrick Wolf är ordet personifierat.
Lagom till extranumren går ljussättningen från kallt blått till varmt orange, och precis som i somras på Popadelica avslutar Wolf med The City. Men denna gång gör han det briljant, och jag kan inte sluta le.
Så med ömma händer efter alla applåder, en helt ny syn på Patrick Wolfs förmåga att prestera live och en nyväckt kärlek till dragspel kan jag inte göra något annat än att konstatera: Det är den bästa konsert jag tagit del av än så länge i mitt nittonåriga liv.