En stormkväll.
Det skall tydligen vara storm här på bästkusten. Inget jag har märkt av så värst mycket inne ifrån sängen under dagen. Men ja, efter fem Breaking Bad-avsnitt i sträck kände jag att det var dags att ta en liten promenad runt ön i alla fall, oavsett väder.
Efter cirkus en kvarts promenixande med god musik i öronen ringde telefonen. Okänt nummer. Jag blev förskräckt men bestämde mig ändå för att svara. I andra sidan luren hörde jag tunga andetag och en röst som viskade....
haha, nej. Skoja ba. Fick ett litet sug efter att förvandla denna faktiskt goda histora till något läskigt a la storm-skräck. Men nej, ni får den rätta versionen istället:
Det var ingen som andades otäckt på andra sidan, utan en superrar pojke som jobbade som bidragsvärvare för projektet Kvinna till Kvinna (som jag för övrigt tycker är asbra!) Efter att ha tagit skydd mellan två sjöbodar (fett skärgårdsmysigt) fick jag berättat för mig om hur kvinnors situation är i bland annat Kongo. Denna lille man kan inte ha jobbat där länge må jag säga, för det var med enormt darrig och nervös röst han, helt innantill lär tilläggas, förklarade och förklarade och förklarade om vad som måste göras och hur hemskt det är här i världen. Han kom liksom aldrig fram till punkten där han skall be om pengar. Efter fem minuters föreläsning kunde jag inte låta bli att fnittra till och fråga hur mycket pengar de vill ha i månaden. Klart denne charmör redan hade vunnit över mig liksom, jag dör ju sötdöden på blyga personer som ändå gör något läskigt för den goda sakens skull (vem fasiken vill egentligen frivilligt ringa till okända suringar och be om cash liksom?)
Så ja, efter ett samtal från årets gulligaste bidragsvärvare kan jag stolt meddela att jag nu delar med mig av mina slantar till Kvinna till Kvinna. Honnör för mig själv, från badrummet! (Vi har för övrigt exakt samma kakel som jag brukade använda på The Sims back in the days.) Heh. Puss på er godingar!
