Måndagsdepp.
Ni saknade era kärlekar. Ville nog hem innerst inne. Själv var jag fjorton år, inte i närheten av kär i någon och nyfiken i hela kroppen.
200 000 invånare är inte så värst mycket, och vi hade utforskat nästan hela staden ihop, så det fanns ingen risk för att jag skulle virras bort. När jag gick där längst Laugavegur kändes det så stort. Det var så lätt att känna sig fri på den tiden. När man var liten. Varje skyltfönster kändes nytt utan en ansvarsfull mamma vid sin sida, och varje steg kändes vuxet. Jag tog till och med nog mod till mig för att våga fråga om vägen på knagglig engelska. Även om jag visste exakt vart jag skulle ville jag testa. Och även om det var till en söt gammal tant med snälla ögon.
Idag blundar jag och önskar mig tillbaka. Tillbaka till den känslan av frihet, av att stå på egna ben. Idag räcker det inte med att gå själv på okända gator i främmande städer. Jag har försökt. Hur jag än gör så finns alltid den där känslan kvar av att något håller mig tillbaka. Då var det så enkelt, nu är det oändligt mycket svårare. Skall jag känna samma sak nu måste jag försätta mig i fara på ett helt annat vis än då. Då när en timmes strosande kring Reykjaviks gator och torg kändes som världens största sak att göra. Nu känner jag mig sällan fri, men vet inte heller vad det är som hindrar mig. Troligtvis ingen annan än mig själv.
Dina läppar mot mitt nyckelben.
Förlåt för att min vän är så rakt på. Hoppas han inte stör dig för mycket.
Dina bruna ögon trängde igenom mina när du nästintill viskade fram en ursäkt. Du log också, men inte så värst charmerande som jag är van vid, utan snarare försiktigt. Som om jag skrämde dig.
Det är ingen fara alls. Ni är dock väldigt omaka vänner.
Ja. folk brukar säga det.
Du vände bort din blick och rullade en cigg. Över knapparna på kappan hade du fäst ölkapsyler. Gulligt, tänkte jag, men vågade inte säga något. Du bet försiktigt i din läpppiercing när du rullade, för att fokusera. Eller för att slippa tala.
Vad heter du?
Fred.
Att du inte ens frågade om mitt fick mig att förstå vinken. Jag lämnade dig ifred. Gick och dansade istället, lät musiken ta över. Tänkte inte mer på dig, eller låtsades åtminstone inte om det. Men visste exakt vart du och din vän satt. Ni dansade inte. Efter någon timma ville mina vänner gå hem. Jag stannade. Varför sova när man är i staden som alltid är vaken? Som alltid välkomnar danssugna själar med öppna armar och som aldrig anpassar sig till att natten snart blir morgon.
Luftpauser behövs ibland, och jag stod ute i den kalla vinternatten. Andades in. Andades ut. Blundande länge.
Mår du bra?
När jag förvånat öppnade mina ögon stod du där framför mig. Log det där nervösa leendet igen och jag lade märke till dina skrattgropar mitt bland det mörka stubbet.
Klart jag mår bra. Jag är i Berlin.
Mitt svar fick dig att skratta till.
Tänkte bara att du kanske hade bråkat med dina vänner. Med tanke på att dom gick och du stannade.
Vi bråkar inte. Jag är bara så rädd att missa någonting så vill aldrig gå hem.
Då blev du seriös och tyckte att vi skulle gå till en annan klubb istället, en bättre klubb. En sån klubb som man inte får missa. Och du sa inte du och jag. Du sa vi. Sedan tog du min hand och började gå.
Men din vän då?
Han hittar dit.
Klubben var mörk och trång. Mannen i dörren granskade mig kritiskt när jag blygt hälsade på engelska. Tydligen var turister som fridlysta blommor här. Du förklarade något på tyska, vilket gjorde att jag fick komma in med ett ”Only this time”. Vi satte oss i ett hörn med hårda bänkar. Din axel trycktes mot min, jag kände lukten av dig. Tydligen pluggade du grafisk design, älskade loggor, hade en hel massa tatueringar här och var på kroppen och mediterade mest hela tiden. Allt du sa kändes så exotiskt och spännande, så när jag svarade på dina frågor skämdes jag över att mitt liv var så tråkigt. Ointressant. Vanligt. Jag ljög och sa att jag också mediterar ibland. Om man nu kan räkna panikgråt i en stor tom säng som meditation. Sekunderna blev till minuter, minuterna till timmar. Ju längre tid som flög iväg desto pratsammare blev du. Nu när du log såg det inte förskräckt ut länge, utan genuint. Då och då strök du din hand över min rygg, så pass mjukt att jag fick anstränga mig för att inte rysa.
Solen har nog gått upp nu.
Ja, det är vad jag har väntat på. Kom.
Vi smög ut från rummet där folks kroppar pulserade i takt med musiken. Väl ute hade det börjat ljusna. Du styrde dina steg mot floden. Mot den del där rester av muren hade förvandlats till ett långt galleri. Sedan pekade du. Förklarade. Berättade. Hela tiden spände du blicken i mig, för att läsa av vilka målningar jag gillade mest. Jag mmade mest, vågade inte riktigt tycka om ”fel” konstnärer.
Jag har ont i mina fötter.
Då böjde du dig ned. Började knyta av först dina skor, sedan mina.
Då går vi väl barfota istället.
Marken var kall och hård, din hand runt min varm och mjuk. Vi gick över halva stan, tills vi plötsligt kom till din dörr.
Här bor jag.
Okej.
Är du hungrig?
Nej, inte så värst.
Trött?
Nej, inte det heller.
Sugen på lite 8-bitars?
Din lägenhet var liten och trång. Du suckade retsamt när jag förlorade gång på gång. Jag skyllde på att jag är en N64-tjej. Att 8-bitars inte är min grej egentligen.
Vad är din grej då?
Jag kanske inte har något som räknas som min grej.
Tanken slog mig, och gjorde mig lite ledsen. Du märkte det, och strök bort håret som föll fram i mitt ansikte. Sedan kysste du mig. Mjukt. Efteråt sa du ingenting, utan tittade bara på mig. Utan att vända bort blicken.
Jag kanske borde gå.
Då slängde du upp mig på axeln och sprang in i sovrummet. Välte ned mig på sängen och viskade
nejnejnejnejnejnej. Då kanske jag binder fast dig så du missar flyget hem.
Jag visste inte riktigt om du var seriös eller inte, för det är inte ofta främmande tyskar skämtar om bortrövning och kidnappning. Inte med mig i alla fall. Men en liten del av mig ville att just du skulle röva bort mig. Så att jag alltid kunde ligga i en stor säng med din tunga kropp över min. Med dina läppar mot mitt nyckelben. Med ditt försiktiga nynnande. Med dina långa, mörka fransar och ditt svårtolkade leende.
Vi satt i ditt gamla fönster och rökte. Klockan var över elva, och vi hade inte gått och lagt oss än. Folk nere på gatan skyndade fram, för att fly regnet. Jag gjorde tvärt om, dinglade med mina bara ben utanför fönsterkarmen och välkomnade regndropparna.
Akta så du inte ramlar ut, vill inte bli anklagad för att ha mördat små svenskor.
Jag log mot dig och lutade mig längre ut. Bara för att jag kunde. Man blir lite för modig av kombinationen alkohol och nya städer. Du såg lite nervös ut, så jag hoppade in istället. Lade mig på din säng, och tittade upp i det höga taket. Där hade du målat stjärnor med svart färg. Jag funderade på hur du hade nått upp. Vad hyresvärlden skulle säga när du i framtiden kommer flytta. Sängen knakade till lite missnöjt och du la huvudet på min mage. Kramade om min midja.
Kan vi inte sova lite?
Jo.
När vi vaknade hade det hunnit bli mörkt igen. Det regnade fortfarande. Din operasjungande rumskamrat skulle snart gå till jobbet, och sjöng upp så högt att väggarna vibrerade. Vi fnissade lite åt honom, och du borrade in näsan i min halsgrop.
Kan du inte bara stanna här. Hos mig.
Nej, då kommer allt detta fina tillslut inte vara fint längre.
Sedan tog jag på mig jackan och gick ut i regnet. Jag tittade upp mot ditt fönster, du stod och rökte. Tittade på mig, men sa ingenting. Jag drog på mig hörlurarna och skyndade iväg över gatorna. En liten del av mig ville bara springa tillbaka till dig, till dina kapsylknappar, dina tatueringar, din långa mörka lugg och din stora knarriga säng. Men att bli förälskad i Berlin är inget jag har tid med, tänkte jag förståndigt och fortsatte gå.
Sex dagar i Berlin
Har du någon gång haft känslan att du svävar? Allt är helt fantastiskt, men hela tiden är du litelite rädd för att du skall nå för höga höjder. Lite rädd för att den skinande glansiga bubbla du tar skydd i plötsligt skall spricka, när du är högthögt uppe. I allt detta underbara har du en gnagande känsla av att du faktiskt är rädd. Du är inte van vid molnen, du är van vid marken. Du är inte van vid att sväva lätt, du är van vid att stå tungt. Så var mitt Berlin. Exakt som den känslan. I allt klubbande, festande och virrvarr av nya människor kunde jag inte riktigt skaka av mig känslan av att det är för bra. Att någon, troligtvis jag själv, snart skulle dra fram en sylvass nål och spräcka bubblan av extas och äventyr. Men för att dölja den känslan dansade jag extra mycket, skrattade istället för att vara orolig och valde alkoholen framför sömnen. Som tur var föll jag inte ur min bubbla, utan stannade i lyckans luft, men kunde inte heller njuta av den fullt ut på grund av rädslan att falla. Så nästa gång jag besöker Europas fetaste stad (för tro mig, det kommer bli ett kärt återseende inom en väldigt snar framtid) skall jag inte vara rädd. Inte vara orolig. Istället skall jag bli en del av den tyska natten och bara njuta, fullt ut.
Jag skulle även kunna göra en fin och prydlig lista över allt vi gjorde där borta i storstan, men istället går jag igenom det som skiljde Berlin från Göteborg mest:
- Alla röker. Verkligen alla. Överallt. Extra hipp är du om du rullar dina egna cigaretter samtidigt som du pratar snabbt på tyska. Helst skall du inte ens titta när du rullar, det skall gå ändå, utan minsta ansträngning. Resultat: Jag var inte hipp.
- Du måste vända på dygnet för att festa. Klubbarna var helt döda innan två. Stängde runt sju-åtta på morgonen. Resultat: Vi orutinerade svenskar började förfesta alldeles för tidigt, och kom i säng så pass sent att solen hade gått ned igen när vi vaknade nästa dag. Det är även därför jag inte alls kan sova just nu, för ja, har sovit hela dagen.
- Respekt för fyrverkerier och smällare finns inte. Fast detta tror jag alla turister bidrog mest med. Ingen hade koll, överallt stod folk och höll fyrverkeri-mojsar i händerna(?) och sköt lite hej vilt. Resultat: Trots lugnande alkohol var jag livrädd under nyårsafton när vi försökte hitta Loreen vid Brandenbruger Tor. Vi hittade henne inte, däremot ca en miljon andra människor och en flaska fulbubbel. Och en jäkla massa smällare.
- Folk är öppna. Du kan i princip gå fram och snacka med vem som helst, och du får ett leende till svar. Resultat: Har fått massa nya fina vänner. Mycket trevligt.
Borde även ha tagit massor av kort, men det gjorde jag inte. Får bli en annan gång. Hoppas ni alla hade en fantastisk nyårsafton och att ni pussade någon ni gillar på tolvslaget.