Det är all tid jag får.
Först vågade jag inte ens titta åt ditt håll. Inte ens titta på dina vänner. Eller dina vänners vänner. Mina ögon undvek dig så som morgontrötta ögon undviker solen. Jag rev nervöst sönder min röda servett i tusentals bitar, och tittade oroligt ned i knät. Ibland på Jonatan, men bara när han tilltalade mig. Fina Jonatan, som visste hur nervös jag var, och satte medvetet mig långt ifrån dig, nära honom, så att jag skulle ha någon att prata med. Någon att titta på. Någon att hålla fast vid, så att jag inte sprang hela vägen hem till Göteborg i panik.
Efter att för många timmar av festen hade runnit iväg gick du fram till mig, tog min hand. Jag följde med dig ut, och kunde inte tänka på något annat än att du höll min hand. Att jag var här, med dig och ingen annan. Du som ett halvår tidigare hade varit min, men som jag slängde bort på grund av rädsla för avstånd. Rädsla för att du skulle komma för nära. Rädsla över att jag skulle bli kär. Bli för kär.
Resten av den helgen var jag med dig. Vi sade till varandra vi försöker igen, men vi visste båda att det inte alls var så. Den helgen var en fristad, en illusion, som skulle raseras så fort jag klev på tåget hem. Men det låtsades vi inte om, utan vi ljög för varandra och sa att det kan gå. Att det kan gå om vi vill. Och vi ville. Fan vad vi ville.
När vi vaknade på söndagsmorgonen så log du inte. Istället för att köra mig till järnvägsstationen styrde du bilen mot motorvägen. Men sa ingenting. Detta är fel håll, viskade jag fram. Jag vet, jag kör dig till Malmö istället, svarade du på din hesa och rispiga skånska.
Varför?
Det är all tid jag får.
Sedan grät du. Tystnad ihop med tårar gör så ont. När du sedan körde iväg med bilen vågade även jag släppa taget. Nu såg du mig inte längre. Nu kunde även jag gråta. Fälla tårar som gör så jävla ont att man knappt kan andas, knappt kan hålla sig uppe. Tårar som jag förtjänade, efter allt jag gjort dig.